Tidigare forskning har visat att för barn som inte accepteras ökar risken för social isolering och utanförskap. Syftet med undersökningen har varit att försöka ta reda på hur barnen som ofta leker ensam på förskolan upplever sin situation, om de verkligen har valt att leka ensam och i så fall vad beror det på att barnen väljer att leka ensam? Min frågeställning är: Finns det tillfällen när barnen själva väljer att leka ensam och om det gör det vad beror det då på? Vad kan det beror på om ett barn ofta blir utesluten från leken? Undersökningen är gjord utifrån en etnografiskansats där jag bedrivit en kvalitativ undersökning. Metoder jag har använt är intervjuer och observationer. Jag har försökt att se på händelserna från barns perspektiv. I resultatet framkom det att barn väljer själv att leka ensam ibland, men anser att det är viktigt med vänner. Det var en flicka som nästan alltid valde att leka ensam om hon inte fick vara med de yngre barnen och leka. Undersökningen är gjord på en förskola i en grupp med 17 barn, tre till fem år. Slutsatserna jag drar utifrån resultatet är att barn ofta utesluter varandra i leken, och att de gör det för att skydda sina lekutrymmen. De vet också att leken är skör och lätt blir förstörd. Barns sociala och språkliga kompetens har betydelse för om de blir inkluderade i leken eller ej.