Exotiska växter och frukter skulle finnas hos högre stånd under 1800-talet.  Att få bjuda sina gäster på färsk ananas, vindruvor, meloner och persikor var en statussymbol och även att få sig serverat olika färska grönsaker mitt i vintern. Palmerna skulle stå ute på verandan eller i trädgården i gjutjärnsurnor. Vackra drivhus, växthus och köksträdgården fylldes med många olika växter och grödor. Herrskapen promenerade i den symetriska prydnadsträdgården, med njurformade utskärningar i gräset med exotiska och inhemska växter. Tapetgruppen skulle placeras på en plan yta så den kunde beskådas från husets veranda, gärna kantad av vita snäckor. Slingrande gångar tog herrskapen runt i omgivningarna och där kunde de mötas av en björn i bur, ett vackert lusthus eller en konstgjord sjö.

Hos allmogen i allmänhet var det ett betydligt hårdare liv, många var fattiga. Trädgården kunde vara en enda stor odlingsplats eller så placerades köksträdgården vid åkern. Gårdsplanen utanför huset kunde då vara en öppen yta så de lätt kunde ta sig mellan de olika områdena. Det fanns någon enstaka blomsterlist i prydnadsträdgården som växte i den takt de fick tag på växter. Men kunskap spreds i mitten av 1800-talet och vid sekelskiftet hade de flesta en prydnadsträdgård. Grödor som odlades var för husbehov och inte för avsalu då det som odlades på åkern oftast gav mer pengar vid avsalu än vad köksträdgården gav.

I Hälsingland fanns det ingen adel och bönderna ägde själva sin jord och hade makten på gården. Bönderna i Hälsingland hade sedan länge varit den dominerande klassen i samhället. Hälsingegården var en viktig del i det hälsingska landskapet. Gårdarna var självförsörjande och de odlade bland annat lin som var känt utanför Hälsinglands gränser. Smöret som gjordes på gårdarna ansågs vara extra fint när det kom från Hälsingland. Senare delen av 1800-talet började många bönder att anlägga prydnadsträdgård och då i den tyska stilen.