Filmforskare skriver vanligtvis om sina älsklingsfilmer och mästerverk, eller om filmer som de själva av oklar anledning har svårt för. I det senare fallet uttalar de sig om estetiska brister eller förment farlighet för någon i deras ögon mer lättpåverkad publikgrupp. Det är

sällan någon som vill erkänna några skadliga effekter på sig själv. Jag tänker förmedla mina försök att värja mig mot det dåliga inflytandet från två konkreta filmer.

Här följer en delvis självanalyserande betraktelse över mina personliga reaktioner på de kvinnliga huvudfigurerna i filmerna Lili (1953) och Amélie från Montmartre (Le fabuleux destin d’Amélie Poulain, 2001). Varför kommer jag – 50 år senare – fortfarande ihåg en speciell scen i Lili? Hur kan en arbetarklassfödd kvinnlig filmvetare och barnkulturforskare tycka så illa om just dessa filmer?