Nationalsocialisterna i Sverige hade under 1930-talet sitt största och effektivaste medieorgan i tidningen Den Svenske Nationalsocialisten (DSN) och genom tidningen använde de sig av mediestrategier för att föra fram sina budskap till det svenska folket. I uppsatsen undersöker vi vad för sorts mediestrategier det handlade om och hur de svenska nationalsocialisterna arbetade för att bli hörda och skapa en opinionsbildning. Vi har analyserat 11 nummer från DSN med hjälp av retoriska begrepp i en kvalitativ innehållsanalys för att få svaret på de frågorna.

Vi har i uppsatsen använt oss av Elizabeth Perses och Peter Goldings modeller över medieeffekter. Perse är medieforskare med en grund i uses and gratifications- området medan Golding är en professor i sociologi som skrivit flera böcker om politisk kommunikation och masskommunikation. Vårt material är hämtat i partiets egen tidskrift och huvudsakliga politiska organ:

Den Svenske Nationalsocialisten –

Nationalsocialisterna använde sig av en varierad retorik. Framförallt så var retoriken av känsloväckande karaktär, riktad till det svenska folket. De framhöll sig själva som medvetna om omvärlden, tydliga med sina mål och hänsynslösa mot sina fiender. Oftast fanns det ingen gråskala utan retoriken var "svart eller vit". De visade att de brydde sig om olika grupper i samhället och framställde sig inbjudande inför dessa. Nationalsocialisterna använde vissa begrepp flitigt återkommande i negativa sammanhang (till exempel "jude" och "demokrati"). Retoriken skulle skapa långsiktiga effekter men framförallt kortsiktiga direkta effekter och omedelbara politiska förändringar i samhället vilka de också uppmuntrade det svenska folket att bidra till.