Syftet med denna uppsats har varit att utifrån personliga assistenters perspektiv undersöka hur de ser på utvecklingsstördas självbestämmande och på vilket sätt de arbetar för att möjliggöra detta. För att undersöka detta har två fokusgruppsintervjuer genomförts, och vinjetter har använts. Att få bestämma i sin vardag såg de personliga assistenterna som självklart, men ifråga om hur väl det stämde överrens med utvecklingsstörning uppstod ambivalens.

För att förklara begreppet självbestämmande, användes sociala konstruktioner. Utvecklingsstörning förklarades vara avvikande från det som ansågs vara normativt i samhället. I den sociala konstruktionen associeras dock utvecklingsstörning med individuella funktionsnedsättningar, vilket de personliga assistenterna såg som en svårighet. Förmågan till självbestämmande förknippade assistenterna med den utvecklingsstördes social konstruktion, och detta utifrån bland annat hur väl kommunikationen dem emellan fungerade. Arbetssätten som beskrivs i uppsatsen kan förklaras som en balansgång mellan paternalism och empowerment, utifrån vad assistenterna ansåg vara normalt.