Traditioner och berättelser lever idag kvar om sockensamerna. Sockensamerna har en egen historia i mellersta Sverige. I de flesta socknarna i länet finns det spår kvar efter dem. Det förekommer till exempel lämningar från där de bodde, bevarande föremål samt ortnamn som återger ett samiskt ursprung. Dessutom har de satt spår i texter och till exempel domstolsförhandlingar. Sockensamerna var en liten befolkningsgrupp som hade en vidsträckt utbredning i mellersta Sverige, från 1600-talet till långt in på 1800-talet. Sockensamerna och fjällsamerna distanserades till varandra och gränser skapades mellan dem, även om de rörde sig i varandras miljöer emellanåt. De levde av det som fanns i naturen och skogen försåg dem med råvaror. Kyrkan blev allt mer oroad av att sockensamerna ständigt flyttade omkring, de skulle därför jagas bort från socknen och återvända tills sin hemtrakt (vilket i själva verket var där de redan befann sig då, i mellersta Sverige), där fanns deras hem och inte uppe i lapparken som man då trodde. Det förekom straff om de inte lydde. Sockensamerna levde dock inte ett sämre liv än andra på den tiden.  Myndigheterna ville till varje pris få sockensamerna att flytta norr över och kämpade med att genomföra detta med upprepade förordningar. På fängelsemuseet i Gävle så finns det bevarade uppgifter på att det suttit samer där. Kyrkans makt växte, under 1600-talet blev staten och kyrkan ett. Under 1600-talet konfronterades samerna på allvar av kyrkan, den svenska myndigheten ville isolera samerna från den övriga befolkningen och samerna trängdes allt mer undan från sina marker till de mest otillgängliga delarna av landet när bonden hade sin framfart.

Efterfrågan på sockensamerna och deras yrke minskade under slutet av 1800-talet, då industrialiseringen och urbaniseringen medförde nya värderingar och en stark avsky mot hästkött. Att sockensamerna skulle ta hand om hästarna finns det uppgifter på, redan från 1700-talet . Det framgår tydligt att hästen hade en stor betydelse i det förkristna fornordiska samhället, men även det samiska. Hästen hade en särställning som offerdjur vid offerritualer samt även vid fruktbarhetsritualer. Enligt kristen sed var det förbjudet och en styggelse att äta hästkött. Hästen var ett djur som ansågs stå närmare människan än något annat tamt djur. Samerna hade däremot traditionellt köpt upp hästar och använt dem som föda. Hästen har även används i samernas rituella liv, som bland annat ett offerdjur till den samiska guden Ruto. Samerna och bönderna utvecklade ett ömsesidigt förhållande, de blev beroende av varandra. För sitt yrkesutövande som hästslaktare och olika hantverkskunskaper fick samerna betalt, mat och varor i utbyte och tjänade sitt leverne. Sockensamerna dog inte ut på grund utav industrialismen, men de assimilerades av allmogen och försvann på det sättet in i deras samhälle. Allmogen tillät sockensamerna att bo kvar i socknarna om de besökte kyrkan regelbundet. Trots detta fotsatte många att flytta omkring tills slutet på 1600-talet, vilket kyrkan oroade sig över. Tvångsförvisningarna väckte inte bara protester från sockensamerna utan även från bönderna som blivit beroende av samernas tjänster. Trots alla försök att förflytta sockensamerna, så kom de alltid tillbaka i slutändan. Försöken att integrera dem i samhället gick bra och många av dem fotsatte med sitt hantverk så långt som in på 1900-talet och hittade nya sätt att använda sina yrkeskunskaper på. Mycket av sockensamernas liv och livsstil har försvunnit idag, men det finns fortfarande spår kvar att skönja. Framtida forskare har många olika platser att studera och arkivmaterial att utforska djupare.