I huvudsak bygger den svenska narkotikapolitiken på föreställningar om drogernas biokemiska effekter på kroppen – och i förlängningen på människors beteende. I detta verk presenteras och skärskådas denna teoribildning, och ett alternativt sätt att betrakta narkotika introduceras.

          Därefter genomförs en kritisk granskning av det prohibitionistiska tänkandet som vår drogpolicy är exempel på, och centrala element i den internationella legaliseringsdebatten presenteras. En viktig slutsats är att vår narkotikapolitik medför mycket allvarliga negativa konsekvenser, men samtidigt finns inget fullständigt program som vi med bestämdhet vet skulle fungera bättre. Därför måste vi erkänna för oss själva att vi inte har hela lösningen och att vi måste pröva oss fram. Principerna för ”det experimenterande samhället” presenteras, liksom konkreta exempel på hur man kan gå tillväga.

          Eftersom många som vill förnya narkotikapolitiken betraktar internationella drogkonventioner som ett hinder mot nödvändigt nytänkande belyses FN:s betydelse i sammanhanget.

          Bokens mest centrala slutsats är att det är omöjligt att vinna kriget mot narkotikan. Därför måste vi sluta fred – dvs. lära oss leva med droger. För att kunna göra detta måste det skapas ett klimat där en ny drogpolitik kan växa fram. Som ett första steg ges konkreta förslag både på ämnen som behöver diskuteras och på tänkbara åtgärder som skulle kunna prövas.