Inom förskolan finns många barn med ”störande” beteenden och förskollärare möter någon gång dessa barn. Syftet med denna studie var att undersöka hur förskollärare kan arbeta för att skapa en optimal lärandemiljö, både ur ett pedagogiskt och ur ett socialt perspektiv, för dessa barn. I studien kommer begreppet beteendeproblem, utifrån Socialstyrelsens (2010) benämning, att användas.

Första delen av studien består av litteraturstudier. Nordahl, Sørlie, Manger och Tveit (2007) påvisar vikten av proaktiva strategier för att förebygga att beteendeproblem uppstår eller att existerande beteendeproblem förvärras.

Den andra delen av undersökningen består av sju intervjuer med förskollärare. I intervjuerna framkom förskollärarnas erfarenheter av och synsätt på barn med beteendeproblem, samt hur de arbetar för att hjälpa dessa barn. Arbete i smågrupper anser de intervjuade förskollärarna vara gynnsamt för lärande och utveckling. Att arbeta enskilt med ett barn med beteendeproblem anser de vara exkluderande, därmed undviks det i den grad det är möjligt.

Barn har rätt att lära och utvecklas efter sin egen förmåga och det är en av förskollärarnas uppgift att se det individuella barnets såväl som gruppens behov (Skolverket, 2010). Detta innebär att förskollärarna måste se till det enskilda barnets behov och även skapa fungerande sociala relationer mellan barn och barn såväl som mellan barn och vuxna. Sociala samspel är en stor del av förskolebarns vardag och det är i samspelet som en stor del av lärandet sker.

Förskolemiljön har en betydande roll i barns utveckling och lärande, då utformningen av rummen påverkar hur barnen uttrycker sig, vilket i sin tur påverkar barnens sociala relationer. Graden av syn- och hörselintryck har betydelse för koncentration och därmed förmågan att ta in kunskap.