1994 fattade riksdagen beslut om att reformera det svenska pensionssystemet. Det nya systemet baseras på individens totala livsarbetstid och egna engagemang i sitt sparande, och är konstruerat för att vara självreglerande och självfinansierande. Som en konsekvens av systemets konstruktion, delvis på grund av felaktiga grundantaganden vid pensionssystemets utformning, kan medborgarna också komma att behöva ett längre arbetsliv än nu för att nå samma pensionsnivåer som tidigare generationer.

Min frågeställning i uppsatsen är:

• Vilka beskrivningar och föreställningar om pensioner och pensionssystemet kommer till uttryck i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet?

Metodiskt grundar sig min analys i ett perspektiv inspirerat av klassisk retorik och Hallidays funktionella grammatik. När jag studerat artikelmaterialet utkristalliserar sig ett antal gemensamma teman. Tidningarna konstruerar pensionen och pensionssystemet som en risk. För att motverka risken är artiklarnas lösning att individen själv är aktiv och engagerad i sitt sparande. Dessutom normaliseras perspektivet på att vi måste jobba högre upp i åren och ha ett längre arbetsliv. Experter från såväl myndigheter som kommersiella aktörer förstärker artiklarnas perspektiv genom sin medverkan och genom att framföra samma typ av budskap. Pensionssystemets utformning kan ses som ett resultat av neoliberala strömningar i samhället. Min tolkning av studiens resultat är att artiklarna både speglar och bidrar till att skapa och upprätthålla den rådande pensionsdiskursen i samhället, där fokus ligger på pensionssparande som en risk och ett individuellt ansvar snarare än ett kollektivt politiskt ansvarstagande för en ekonomiskt trygg ålderdom för medborgarna.