Läraryrket är en bland flera så kallade interpersonella professioner (se Endres, 2007) men det utövas i en särskild kontext och med särskilda syften. Professionalitet är bland annat kopplat till att framgångsrikt uppfylla vissa syften och för lärares del så är den frågan inte helt enkel, då de befinner sig i flera spänningsfält och måste använda sitt omdöme. Kravet på att göra komplexa omdömen har av flera forskare t.o.m. framställts som ett kriterium för professionalitet (se ex Hargreaves & Goodson, 1996, Carr, 2000). I min avhandling (Frelin, 2010) diskuterar jag lärares uppdragsperception vilken har betydelse för de val lärare gör och vilket ansvar de tar. Jag menar att ett ensidigt fokus på kunskaper är otillräckligt för att fullt ut diskutera lärares professionalitet – en aldrig så stor kunskapsrepertoar kan inte kompensera för en ovilja att ta ansvar för viktiga relationella villkor i undervisningssituationen, varken ur ett moraliskt eller lärandeperspektiv. Specifikt kommer jag att diskutera den relationella dimensionen av lärarprofessionalitet, vilken tar sig uttryck i relationsarbete definierat som: handlingar i syfte att etablera, upprätthålla och/eller främja relationer som är positiva ur en utbildningssynpunkt, eller i syfte att motverka motsatsen: relationer som motverkar eller undergräver elevers förutsättningar för att ta till sig utbildning (Frelin, 2010, s. 6). Samtidigt så kan krav på effektivitet bidra till att uppdragsperceptionen snävas in hos lärare på ett sätt som gör att de riskerar att förlora kontakten med viktiga delar av sitt uppdrag, och således även med möjligheten för att lyckas uppfylla utbildningens syften. Detta utgör då en de-professionalisering.