Uppsatsen bygger på tre primära frågor varav den ena är vad Koranen säger om kvinnans ställning inom islam, den andra vad som krävs av en kvinna för att leda bön och den tredje om det skiljer sig att vara kvinna i en västerländsk kontext från att vara kvinna i en muslimsk kontext för att kunna erhålla rollen som böneledare. De kvinnliga muslimska feministerna, som redovisas i uppsatsen, är västerländska konvertiter med en hög akademisk västerländsk utbildning inom islam. De muslimska indonesiska feministerna har även de inhemsk akademisk utbildning. Uppfattningen från dessa kvinnor är att västerländsk feminism är ett fenomen som ställer sig mot män och där den pekar ut män som roten till att alla kvinnor lider. Västerländsk feminism sägs vara ett verktyg från väst för att förinta islam. För de muslimska kvinnorna som försöker ta en ledande roll gäller det att använda en retorik byggd på Koranen och att påvisa jämställdhet inför Gud och inte ställa sig mot männen. Uppsatsen bygger på ett reduktionistiskt förhållningssätt där strukturella hinder diskuteras och vad dessa hinder kan bero på i ett muslimskt perspektiv. Det finns ett fåtal kvinnor i världen som lett fredagsbönen, som är den centrala bönen för alla muslimer, där sociala och politiska frågor predikas.
Uppsatsen visar på att det finns tre framträdande framgångsfaktorer för de kvinnor som hittills lett khutbah. För det första måste de ha en gedigen kunskap om Koranen, sharia och haditherna. För det andra måste det finnas en lagstiftning som trycker på jämställdhet i de länder de kvinnliga böneledarna vill verka i och för det tredje måste de kvinnliga imamerna ha stöd av progressiva män som för fram dem som ledare.