Syftet med strandskyddet är att trygga allmänhetens tillgång till stränder samt skydda djur- och växtliv. I Sverige föreligger strandskydd vilket innebär att det krävs dispens för att vidta särskilda åtgärder inom strandnära lägen. Skyddsområdet är i normalfallet 100 meter från strandlinje, men kan utökas till 300 meter av länsstyrelsen. 

Bestämmelserna för strandskydd ändrades 2009. Härigenom infördes en möjlighet för kommuner att upprätta områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen (LIS). Syftet med LIS är att stimulera den lokala och regionala utvecklingen i områden som har god tillgång till fria strandområden. LIS-områden väljs ut av kommunen och ska anges i, eller som ett tillägg till deras översiktsplan. Områden för LIS måste långsiktigt främja utvecklingen av landsbygden. Dessa områden får endast ha liten eller ingen betydelse för strandskyddets syfte.  Inom dessa LIS-områden kan kommunerna bevilja strandskyddsdispens. Kommunens beviljade strandskyddsdispenser skickas till länsstyrelsen som bedömer om kommunen följt bestämmelserna för strandskydd i miljöbalken.

Eftersom lagstiftningen är relativt ny, har inte alla kommuner påbörjat eller slutfört arbetet med LIS-områden i eller som ett tillägg till sin översiktsplan.

Examensarbetets syfte är att belysa hur planarbetet med LIS-områden i Norrland fungerat, vilka åsikter kommunerna har gällande LIS, samt hur många strandskyddsdispenser som givits inom dessa områden. Med Norrland avser vi Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län.

För att uppnå studiens syfte har en enkätundersökning genomförts. Enkäten skickades till alla de kommuner som färdigställt LIS-områden i Norrland. Totalt har 8 av 46 kommuner i Norrland antagit LIS-områden i eller som ett tillägg till sin översiktsplan. Av dessa 8 kommuner har 6 stycken svarat på genomförd enkät. Studien visar att endast 48 strandskyddsdispenser har beviljats i dessa 6 kommuner.

Det finns utifrån enkätens resultat inget samband mellan hur länge kommunerna haft LIS-områden och hur många strandskyddsdispenser som beviljats. Vi kan däremot konstatera att de kommuner som haft mest kontakt med kommuninnevånare är de kommuner som beviljat flest strandskyddsdispenser.

Hälften av de kommuner som svarat på enkäten anser att lagstiftningen för LIS är otydlig. Kommuner har haft synpunkter på att det inte är angivet i lag hur många och stora kommunens LIS-områden får vara.

Många kommuner i Norrland har en lång strandlinje samt ett lågt bebyggelsetryck. De stora ytorna i Norrland gör det svårt för kommunerna att utse lämpliga LIS-områden där invånarna vill bygga. Vi tror att fler kommuner i Norrland skulle ha antagit LIS-områden om de ansett det var ekonomiskt fördelaktigt. Vi ifrågasätter om kommuner med låg andel bebyggelsepåverkad strandlinje borde ges ytterligare lättnader för beviljande av strandskyddsdispens.

The purpose with shore protection is to ensure access for the public and protect wildlife as well as the environment. In Sweden it is required to have a permit to make certain actions close to the shoreline. The general area of protection reaches 100 meters from the shoreline, in both ways, but can be extended by the county administration board to 300 meters.

The provisions on shore protection changed in 2009. With this change came a possibility for the counties to establish areas for rural development close to the shoreline (LIS). The purpose of LIS is to stimulate local and regional development in areas that have vast unexploited shorelines. LIS-areas are designated by the county and have to be adopted in, or as an addition to the comprehensive plan. LIS-areas must promote a sustainable future for the countryside. These areas must be of none or little meaning for the shore protection purpose. Within LIS-areas, counties are able to grant exemptions from the rules of shore protection. These decisions are overseen by the county administration board to ensure they follow the law.

Since the law is relatively new, not all the counties have started the work to designate LIS-areas.

This thesis aim to show how the progress of comprehensive planning concerning LIS, is conducted in northern Sweden and what the counties think about it. We chosed the provinces of Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Västernorrland and Gävleborg to constitute northern Sweden. To achieve the aim of the thesis we conducted a case study. The case study consisted of a survey which was sent out to the counties that have adopted LIS-areas.

8 out of 46 counties in northern Sweden have adopted LIS-areas in, or as an addition to their comprehensive plan (land-use-plan). Six out of eight counties answered our survey. The study showed that only 48 exemptions from the rules of shore protection in LIS-areas have been granted in these six counties.

There is according to the survey, no connection between how long the counties have had LIS-areas and the amount of exemptions granted. Although we can point out that

counties that have had most contact with the residents during the LIS-development, have had the most granted exemptions.

Half of the answering counties claim that they think the law is hard to grasp. They have for instance expressed opinions that the law do not indicates anything about how many or how large the LIS-areas can be.

Many counties in northern Sweden consist of vast unexploited shore lines. The huge spaces make it hard for the counties to establish LIS-areas where the locals want to build. We think that more counties would have adopted LIS-areas if they find it more profitable. We question therefore if counties with a large stretch of unexploited shore line could benefit from relief in the rules of shore protection.