Abstract

Uppsatsen är en läsning av blickens roll i två verk av Mare Kandre. Hur blicken hjälper till att rubba positioner och i vissa fall skapa sprickor i det sociala kontraktet. Läsningen görs utifrån verken Djävulen och Gud (1993) och i en novell i novellsamlingen Hetta och Vitt (2001). I Djävulen och Gud är blicken ställd i motsättning till potentaternas karaktärsdrag. Gud är ond eller mindre god och Djävulen god och hyser hopp och kärlek till mänskligheten. I Hetta och Vitt beskrivs en mor som saknar sin dotter efter en diskoteksbrand och som söker råda bot på sin sorg och oro. Jag har kommit fram till att blicken i Kandres författarskap skapar en komplex och föränderlig värld av motsättningar, hur hon genom blicken och dess växelverkan med motsatspar verkar för att spegelvända normativa bilder och på så sätt rubba det ”normala” eller som i Hetta och Vitt där Kandre rubbar positionerna på ett abstrakt plan, med vad jag valt att kalla ”den obeständiga blicken”. Hon låter även den tomma blicken skapa en anonymitet som inte tillåter karaktärerna att känna igen sig själv i sig själv eller i andra.