Fatta Norén rätt!: Ny bok: En dramatikers dagbok 20052012
2013 (Swedish)In: Arbetarbladet, ISSN 1103-9027, Vol. 30 augArticle, book review (Other (popular science, discussion, etc.)) Published
Abstract [sv]
Fortsättningen på en skandalomsusad dagbok är höstens första stora bokhändelse. Men hur ska man egentligen läsa Lars Noréns ”En dramatikers dagbok”?Vår recensent Bengt Söderhäll benar ut begreppen. Och finner uppmaningen: Skriv själv!”Alltför få bland oss skriver sina dagar. Låt oss.”
Rec s 30-31 i 8 avdelningar.
Place, publisher, year, edition, pages
Gävle, 2013. Vol. 30 aug
Keywords [sv]
dagbok, Norén, dramatiker
National Category
Humanities
Identifiers
URN: urn:nbn:se:hig:diva-16463OAI: oai:DiVA.org:hig-16463DiVA, id: diva2:708916
Note
Rec i sin helhet:
Ett barn finns som en lysande följeslagare genom en dagbok. Dagboken är skriven av en person som sysslar med att skriva och att regissera teaterpjäser. För det är han känd, så känd att han emellanåt betraktas som särskild på ett sätt som avlägsnar och isolerar honom från andra och därmed förminskar honom som genialisk. Det är orättvist. Men, han byter blöjor på och ser Bolibompa med sitt barn och längtar efter barnet i varje stund han brottas med livets meningslöshet och meningsfullhet. Där och då har någon skrivit. Här och nyss har någon annan läst. Denna någon skriver nu några rader och meningar om det skrivna och lästa. Det lästa tjocknar. Den nyss läsande försöker finna några trådar, några meningar, några textade meddelanden att lyfta fram för att åskådliggöra sin läsning till dig, du som läser en text om en text – en text som är fylld av kommentarer av andras texter i ett mänskligt montage som känns fullständigt nödvändigt, befriande och smärtsamt. Privat, personligt, allmänt, skälvande, självande, yrkesmässigt, samhällskommenterande, kategoriserande, bedömande, fördömande, föreställande, blivande. En ordmassa, oemotståndlig text fylld av frågor, preliminära svar, nya frågor, ifrågasättanden av det skrivna och framför allt det själv som skrivit: Lars Norén. ”För mig är mitt språk i varje fall ett hem, men ett hem som jag måste bygga upp på nytt varje gång jag skall bruka det, även om det inte skiljer sig eller avlägsnar sig från hur jag använde det förra gången, innan det bröt samman.” (8 oktober 2009)
1. Dagbok. Lars Norén har skrivit del två i en serie dagböcker. Den heter ” En dramatikers dagbok 20052012” och består av åtta avsnitt och behandlar skeenden under åtta år. Dagboken är inte som en dagbok en icke professionell och bokförlagskontrakterad författares dagbok, utan genomarbetad mer än en gång och även läst av andra före utgivning, även med juridisk blick för att undvika och förbereda eventuella misshagligheter, i det en och annan beskrivs med nedsättande ord. Det är den andra dagboken i en serie om tre – eller fyra – planerade dagböcker. Kommande kan komma att föra oss in emot Åldrandet och Döden och måtte de böckerna hinna bli skrivna. Författaren skriver om sin hälsa alltmer ju närmare slutet på andra dagboken vi kommer och just friskare blir han inte, men att skriva: ”Jag känner inte att döden går vid min sida. Den går framför mig. I samma takt som jag. Jag ser dess rygg. Det är allt. Och hur lugn den verkar. Hur säker på sin sak.” (31 december 2012)
2. Yrke. Regissören. Teaterchefen. Författaren. Skildringarna av hur arbetet med Aiskylos Orestien fortlöper är en så ljuvlig beskrivning av yrkeskunnandets fördjupning av det mänskliga att läsaren vill ha mer, inte enbart av instuderandets konst, utan av snabbköpskassörskans, börsspekulantens, sotarens, den arbetslösas och andras nyansering av det mänskliga och det som upptar oss, det som lever oss. Detta kvardröjande och omtagande som aldrig sker från exakt samma plats och på så sätt får det skildrade att framstå i nytt ljus, med andra skuggor och i nytt mörker – för att bli möjligt att söka upp på nytt. Av en skrivande. Av en läsande.
3. Namns nämnande. I Lars Norén ” En dramatikers dagbok 20052012” är boktitlar och teaterpjäser kursiverade och många namn utskrivna, somliga endast med förnamn, andra med för- och efternamn, några endast med en initial. Sasha är nog det namn som nämns oftast och det är författarens dotters namn. A förekommer även ofta och A är dotterns mamma. Namnen skapar en sorts rytm som gör att de kanske halvannat tusende sidorna, jag har inte räknat dem, blir skönt repetitiva, som kören i ett drama. Vid nästan varje nytt uppslag söker läsarblicken namn, personer, de enskilda som ingen statistik kan förminska till medelvärde eller ting. Många av de benämnda, statsrådet Bildt, Expressens chefredaktör när det begav sig och andra, bekläs med starka invektiv och läsaren som nu skriver om sin läsning förvånas över de hårda orden, men njuter samtidigt av dem när de träffar sådana som är förtjänta av dem. Och där öppnas en självförståelse hos läsaren som först är skrämmande, övergår till att bli fnittrande och ursäktande till att öppna sinnet för egna tillkortakommanden och stereotypt tänkande. En befrielseakt.
4. Språk. Efter första året har Noréns sätt att växla mellan vardagliga småaktigheter, ilskor och vänligheter omvandlats i en läsart, som blir att upptäcka att också en text som denna går att infoga i och vidga alla de möjliga läsarter som kan finnas: filosofiska läsningar och funderingar växelbrukade med vardagens hostattacker och åldrandets och dödens ständiga närhet. Upprepningar och mycket konkreta detaljer intill ångestens svärta och iscensättningens meningsfullhet. Text och vara en trådstinn gobeläng där bilderna skiftar med humör, med möten, med tillvarons överraskningar och banaliteter, med storpolitikens konfrontation med livsvärldens sönderbrutna planering. Skiftningar hos författaren. Skiftningar hos läsaren.
5. Tidsdokument. Noréns text är en omfångsrik, uppfinningsrik och åsiktsdiger ordväv där det privata och personliga oscillerar med vad som sker i det land vi lever och den värld vi skapar. Brottningen med ondskans och varat hamnar i läsning av tänkare som Heidegger, Weil, Kirkegaard, Sartre och Arendt och den kärlek som Norén textar på snart varje sida finner han inte alltid hos de tänkare han läser och brottas med. En Heidegger som den första maj 1933 går med i Hitlers parti och den Sartre som bejakar en östlig totalitär ordning. Och sorgen dansar tango med KOL av andra graden, en åldrande medborgares fötter är fulla av självsprickor, huden fläckas, författaren har fimpat och döden går framför.
6. Känd – okänd. Det är nej till intervjuer. Krafterna sinar. Pjäser skrivs. Dagboken bearbetas. Korrektur läses. Nya pjäser dyker upp som rum i författaren, ännu tomma, men inbjudande och hotfulla. Barnet, dottern, blir offentlig och är just dotter och inte barnbarn. Skänker kärlek, liv, längtan. Läsaren oroas över det älskade barnets framtid med en pappa som är en alldeles vanlig pappa för henne, men för många andra är regissören och författaren Lars Norén – en som inte är okänd, en som skrivit en dagbok om sin kärlek till ett barn, ett barn som inom femton, tjugo år kanske kommer att läsa om sig. Då. I ett nu utan den pappa som skrev. Här dyker hos mig läsare alla de oskrivna, alla de möjliga dagböcker som skulle kunna måla nuet för det kommande, på liknande sätt som Norén i sin dagbok målar 2005–2012. 13 september 2012 inleder Norén: ”Mina dagar är på ett underbart sätt uppfyllda av Sasha och jag längtar efter henne när jag inte är med henne.” Min dagbok samma dag inleds med: ”Upptåget 6.42. Vi står i Tierp och är sena p g a att det inte finns någon förare.” Noréns dagbok kan begripas som en uppmaning eller uppmuntran till att skriva sin dag. För Nordiska museets folkminnesarkiv. Alltför få bland oss skriver sina dagar. Låt oss.
7. Tradition och eko. Den som skriver dessa rader har viss förtrogenhet med Stig Dagermans författarskap och i Noréns dagbok finns indirekta och direkta referenser till den existentiella nöd och kamp som var en del i 40-talismens slit. Norén skriver vid sidan av det dagermanska, medvetet eller inte, men så är min läsning. Brottningen med tillvaron – och läsningen av filosoferna, särskilt Heidegger och detta vara, detta att finnas till – minner om författarens från Norrgärdet. Dagermans texter är korta. Noréns långa. Men släktskapet och närheten finns där, om än endast en läsares påhitt. Eftersom Norén är där i teaterns värld, är det kanske på sin plats att låta Dagermans ord befrukta (eller utmana eller bekräfta) det norénska: ”Den verklighet teatern med sina tusen medel att framkalla illusion främst tycks vilja skapa är alltså inte en naturtrogen modell av den verklighet som är åskådarens. Den är något vida väsentligare: en verklighet där det outhärdliga blir möjligt att uthärda utan att det därigenom förlorar någonting av sin grymhet eller brutalitet.” (Entrérepliker, 1948.)
8. Bidrag. Det är som att Norén fattar språkets grep och gräver ur vår gemensamma och hans personliga køkkenmødding och ljussätter och iscensätter åtta år ur förflutenheten. Gårdagen blir belyst, ordsatt och möjlig att betrakta ånyo, möjligt att ta ställning till, att lägga sin egen minnesbild intill. Det repetitiva om dottern och renskrivningen av dagboken och åldrandet och nästa dagbok och nästa och den nya prosan och pjäserna och läsningen och brottningen med varat via Heidegger och andra blir en rytmisk text som speglar de egna minnena av den tid som flytt.”En dramatikers dagbok 20052012” påminner om en trasmatta, vävd i Noréns ständigt ifrågasättande och om-prövande språkliga rum. För oss att beträda, om vi så vill. Och: det språkliga rummet, brottningen med egna och andras handlingar, tillkortakommanden, ställningstaganden och kvarlåtenskaper; att ur det rummet inte skriva om förhållanden och fenomen utan ”ur dem, genom dem, av dem. Det är samma förutsättning för konsten, poesin, all konst, och kanske också vetenskapen.” (13 maj 2010.)
2014-03-312014-03-312018-03-13Bibliographically approved