Lars Noréns nya idisslande: Ny bok: Lars Norén "Ingen", Albert Bonniers
2014 (Swedish)In: Arbetarbladet, ISSN 1103-9027, Vol. 17 janArticle, book review (Other (popular science, discussion, etc.)) Published
Abstract [sv]
Efter de stadiga ”dagböckerna” kommer dramatikern Lars Norén med en mindre omfattande volym. Som vår recensent Bengt Söderhäll inte blir riktigt klok på. Är ”Ingen” en förstudie till något annat.
Place, publisher, year, edition, pages
Gävle, 2014. Vol. 17 jan
Keywords [sv]
prosa, Norén, förstudie
National Category
Humanities
Identifiers
URN: urn:nbn:se:hig:diva-16464OAI: oai:DiVA.org:hig-16464DiVA, id: diva2:708922
Note
Rec i sin helhet:
”Det är snart inte mer, nästan inte mer, redan inte mer, sedan länge inte mer…”
Så inleder Lars Norén sin senaste bok, ”Ingen”, men det visar sig var mer, mycket mer, redan mycket mer, längre fram mycket mer.
Någon skriver i en sorts inre monolog om närheten till döden. Någon skriver om orden att de inte räcker, att de skymmer, döljer, inte säger det de ska säga. Någon är på väg att bli Ingen och låter oss möta en och annan på vägen. Sida upp och sida ned, med rak vänsterkant och oregelbunden högerkant. Ett malande, svårläst, uppgivet.
Efter hundra sidor föds i läsaren ett hopp om att berättelsen ska börja, när det står om ”Kassandras sista nakna ord innan hon försvarslös till slut går in genom dödsborgens portar”, men nej. Malandet fortsätter och ”Ingen” stannar av. Kanske är prosatexten ”Ingen” en förstudie till något större, mer genomarbetat. Kanske är ”Ingen” ett ärligt försök att bryta ned orden för att kunna börja om. Utan ord.
Den ”Ingen” som titeln på bokens framsida så förhoppningsfullt skapar kommer aldrig fram och kanske är ”Ingen” en sorts fall, en text som blir till aska. Ur den kanske något annat uppstår.
Stig Dagerman skriver i ”Vårt behov av tröst är omättligt…” att ”min största lust att känna att mitt enda värde låg i det jag tror mig ha förlorat: förmågan att pressa skönhet ur min förtvivlan, min olust och mina svagheter.”
I ”Ingen” verkar Norén sträva efter förmågan att inte pressa skönhet ur sin förtvivlan sin olust och sina svagheter. Och göra språket ovärdigt det mänskliga. Förvisso en begriplig följd efter rader av pjäser och flertusensidiga dagböcker, där orden borrat och växlat, vänt och vridit.
Jo, en förstudie, ett sökande, ett mellanspel. En förskjutning av betoning mellan en glömd ton och en ton som aldrig ska komma. Paus för språket. Ty, Ingen kommer aldrig in i texten. En stark, mycket stark Någon skymmer Ingen och fyller det språkliga rummet.
2014-03-312014-03-312018-03-13Bibliographically approved