Abstract

Ett av Sveriges största samhällsproblem idag är narkotikamissbruket där dödligheten är högre än hos övriga befolkningen. Det är allvarligt problem då debutåldern är låg samt att ungdomar, framförallt unga män, i gymnasieåldern är en överrepresenterad grupp när det kommer till fullbordat missbruk. En av de många aktörer i Sverige idag som erbjuder missbruksbehandling är de olika behandlingshem som finns där majoriteten använder sig av fysisk aktivitet som en metod. Tidigare forskning visar att det finns delade uppfattningar om effektiviteten i en sådan typ av behandling. Syftet med studien är att undersöka hur behandlingshemmet använder sig av fysisk aktivitet som del av behandlingsprocessen samt att se hur ungdomarna ser på fysisk aktivitet och hur de upplever det som en behandlingsmetod. Metoderna som användes var två olika intervjuvarianter då författaren till studien ansåg att intervjua både boende och personal på behandlingshemmet, fokusgruppsintervju för de boende samt vanlig kvalitativ intervju för de anställda. Resultatet på den aktuella studien visade att både personal och boende på behandlingshemmet förespråkade fysisk aktivitet som del av behandling av missbruk då de av erfarenhet sett vilka positiva effekter det ger. De ansåg även att det inte får gå för långt då det kan ge motsatt effekt och leda till ett ännu sämre tillstånd och ännu ett missbruk. Banduras sociala kognitiva teori blev tydlig intervjuerna vilket blivit ett genomgående pedagogiskt hjälpmedel i resultatet.