Syftet med denna uppsats är att undersöka och beskriva fyra lärares upplevelser och erfarenheter av att möta och bemöta intolerans i religionsämnet inom vuxenutbildningen men också vilka strategier och arbetssätt de använder sig av och vilket stöd de finner i det arbetet. I uppsatsen finns tidigare forskningsresultat redovisade när det gäller begreppet intolerans, vilka typer av intolerans som identifierats på högstadiet och gymnasiet men också hur man kan motverka fenomenet.

Jag har använt mig av kvalitativa intervjuer med fenomenologisk hermeneutisk teoretisk utgångspunkt och analysmetod, med det menar man att intervjufrågorna är utformade för att få tillgång till respondentens medvetande och för att få en uppfattning om den personens specifika upplevelser och erfarenheter. I analysen försöker jag sedan genom hermeneutisk analys söka efter eventuella upplevelser eller uppfattningar som inte är tydliga eller uppenbara i det direkt uttalade svaren och kontextualisera dem gentemot, bakgrund, tidigare forskning, syfte och frågeställningar.

Resultatet visar att uppdraget inom vuxenutbildningen tenderar att hamna i bakgrunden och anledningen tycks vara tidsbrist, bristande intresse, kunskap och engagemang hos ledningen och organisatoriska svårigheter. Trots det visar resultatet i denna undersökning att uppdraget, i den mån det bedrivs, genomförs integrerat och genomsyrar undervisningen. Det är ett resultat som inte stämmer överens med tidigare forskning inom grundskolan och gymnasiet genomförd av skolinspektionen. Glädjande anser de tillfrågade i denna undersökning att de har metoder och kunskaper att hantera uppdraget men att det är ett arbete som vilar på varje enskild lärare att både skaffa sig kunskap och kompetens och att sedan genomföra det. Det stöd man har i arbetet är enligt undersökningen helt och hållet kollegiet, vilket i sig är ett nedslående resultat som påtalar en risk för uppdragets genomförande eftersom det ju pekar på nödvändigheten av ett engagerat och kompetent kollegium. Ett så övergripande uppdrag borde enligt min mening inte bero på enskilda engagerade och kompetenta pedagoger, eller på om det finns ett engagerat kollegium men tyvärr överensstämmer resultat i detta fall helt med Skolverkets sammanfattande rapport från 2012, att framgången i uppdraget fortfarande beror på enskilda lärares insatser och specialintresse för området. Detta resultat strider också mot det faktum att det är skolledningen som har det övergripande ansvaret att genom stöd och genom att ge de förutsättningar som krävs se till att pedagogerna kan utföra uppdraget på ett tillfredsställande sätt.