Det finns de som hela tiden längtar någon annanstans. Och de som hela tiden vill komma åter. Kanske samma sak, egentligen? Det tongivande mottot för denna bok. En samling paragrafer om återkomsten som fenomen, om att återkomma till platser man skulle kunna tro man redan är förtrogen med. Oklart varför detta återkommande iscensätts. Drivet av en längtan efter att vilja förhindra förändring, frysa sakernas tillstånd? Men att allt som är fast förflyktigas, visste redan Karl Marx. Att fånga en stad – snarare en stadsdel. Undanglidande och gäckande. Om man inte med stelbenta teorier och begrepps hjälp låser fast. Och in sig själv. Slutar att undra och förvånas. Du återkommer aldrig till samma stadsdel. Eftersom du själv förändras. Eller ankommer på olika humör och i skiftande sinneslägen.  Lasse Ekstrand bjuder på en mängd oväntade infallsvinklar på vad en stadsdel är. Eller snarare blir när den betraktas och utforskas via exkursioner, det öppna sinnets strövtåg. Samtidigt passar han på att kritisera och häckla samtidens destinationsutvecklare och turistindustrialister. Och reflekterar omkring den fyrtiotalisternas fridfulla holme i Gävle, där han sedan några år bor. Berlinälskaren Lasse Ekstrand – för mer än tjugo år sedan utkom hans bok Nätternas natt om Berlin - kan förstås inte låta bli att avge en kärleksförklaring till sin själsliga hemstad. Ännu en gång. En infallsrik och uppsluppen bok, med den omisskännliga ekstrandska tonen. En underström av flyktighet och saknad – kanske efter lost paradise.  Lasse Ekstrand har en lång rad böcker bakom sig, hans författarskap är mångfacetterat. Mest känd för sina böcker om medborgarlön och Joseph Beuys. Hit hör även personligt färgade verk om Søren Krøyer, Jimi Hendrix och Ulrike Meinhof. Liksom böcker om social konst.