Syftet med denna uppsats är att beskriva och förstå hur elever som haft dramapedagogik som en del i en förändringsprocess, efter avslutad behandling, upplever betydelsen av de dramapedagogiska inslagen för den personliga utvecklingen. Har de intervjuade personerna uppmärksammat och reflekterat kring ledarstilen i mötet med dramapedagogiken? En av intentionerna har varit att lyfta fram vilka metoder som kan vara användbara inom behandlingshem och varför. Ansatsen är hermeneutisk och narrativ metod har använts. För insamlingen av empiri har samtal i form av kvalitativ intervju förts, med elever som varit inskrivna på ett behandlingshem där dramapedagogik är ett bestående inslag i verksamheten. Deltagarna har upplevt en befrielse i att drama varit ett inslag och de har lärt sig kommunikation, empati och socialt samspel. Dramapassen har gjort det möjligt för deltagarna att få ett avbrott i en för övrigt allvarsam och strukturerad vardag och samtidigt lärt känna varandra och sig själva på ett nytt sätt. Dramapedagogen som även arbetat som behandlare i verksamheten, uppmärksammade under arbetets gång en konflikt mellan olika ledarstilar och undersöker om detta påverkat deltagarna. Det visade sig att deltagarna snarast uppfattade dramapedagogens mjukare ledarstil som en ventil och ett andningshål.