Ansatsen på denna uppsats är att undersöka om de går att identifiera arketyper enligt de förutsättningar Carl Gustav Jung anger i musik och vilka krav som ställs för att arketyperna ska framträda. Författarens ambition är också att se om de presenterade resultaten kan användas som förklaringsmodell till de fenomen som bland annat uppträder i musikterapisituationer.

En betydelsefull utgångspunkt för arbetet är att undersöka om vaggvisan kan betraktas som en symbol i jungiansk mening och därigenom fungera som en länk till det kollektiva omedvetna. För att vaggvisan ska få sin numinösa laddning krävs emellertid att tre krav är uppfyllda:

• Först och främst krävs att utövaren (föräldern) är helt och hållet närvarande i situationen.
• Den musik som produceras måste innehålla arketypiska element.
• Mottagaren måste känna sig utvald.

Utifrån det material som presenteras kan vaggvisan accepteras som en symbol i jungiansk mening, vilket också banar väg för att lansera en arketyp som författaren kallar: ”Dansknytningens arketyp”. Utgångspunkten för denna arketyp är att betrakta musiken som tonsatt rörelse och att vaggvisan i sin djupaste mening har en starkt anknytande funktion. Fenomenet uppstår sannolikt också i andra musiksammanhang och genom att närmare se på vad i musiken som appellerar till det arketypiska blir det möjligt att finna flera argument för att acceptera musiken som bärare av arketypiska budskap.

Musiken besitter ett antal lekande funktioner och läkande egenskaper som inte tillmäts något större värde av det rationella samhället. Med en större förståelse för hur det kollektiva omedvetna påverkar oss människor och vilken betydelse musiken skulle kunna ha i sammanhanget öppnas kanske vägar för ett samhälle i bättre balans mellan det verbala och existentiella. Avsikten med denna uppsats är kanske pretentiös men genom att belysa denna problematik och tydliggöra att människan och musiken är en odelbar helhet går det kanske att ta ett steg i den riktning jag önskar.

This study is an attempt to investigate religious perceptions and its development, function and connection to religious practise within the Swedish extreme metal scene. This is performed mainly by a qualitative method of investigation, studying lyrical content published on a number of extreme metal albums, thereafter relating the lyrical progression to the progession of the scene as a whole and also to the development of individual religious belief and practise.

The lyrically expressed manifestations of religiosity within the extreme metal scene prove to be related to religious practise in some cases, most visibly in the Christian parts of the scene.The study also indicates that development of religious expression often is evident regardless of religious preference. This development also regularly relates to an increase in musical evolution and prowess often achieved with increased age and maturity.

Musically and lyrically, the extreme metal scene displays transgressive attributes which assist both individual and group in the process of creating identity, meaning and individuality.Experiencing extreme metal, in concert or in the privacy of one´s own home, can be one way of perceiving spirituality in this modern age.

This essay investigates interpretations of evil as expressed in contemporary music, focusing mainly on lyrics in contemporary popular music. The purpose is to analyze whether there is acertain aesthetic embracing of risk and innovation on display when discussing such subject matters, and to relate such aesthetic connotations to cultural and religious aspects.

Lyrical interpretations of evil in a musical context appear to be existent in different forms andare in various ways attempts to integrate the existence of evil acts, as leading to suffering and pain, by incorporating such themes into lyrical material.

There appears to be a possible aesthetic embraced when artists are advocating evil acts, however, not totally separable from the aesthetics of the extreme metal scene. Such forms of creative practice appear as reliant on the dialectic between historical perceptions of morality,modern society as globalized, segmented and restructured and the reoccurrence of religion in a secularized perspective.

Themes regarding evil appear in this form of aesthetic in different ways to traditional discourse; making use of historical and contemporary images of evil and portraying them as desirable in various ways. In some instances such creative release is also linked to religious belief and practise, making the artistic performance equivalent of a transcendental event.

PÅ SCEN

Inte en, inte två, inte tre utan flera gånger har Ale Möller Band gästat den kulturstad Gävle är och frågan är om inte fredagens spelning på intima Skottes Musikteatern, gamla biografen Spegeln, går utanpå det mesta vi hört från bandet.

PÅ SCEN

Söndagseftermiddag. Blåsten biter svårt. Att komma in i Sjömanskyrkan och upptäcka att serveringen flyttat upp i spellokalen är alla tiders. Varm dryck i mugg att lägga frusna fingrar runt.

PÅ SCEN

Marilyn Manson överraskade med musikalisk kvalité och en konsekvent genomförd scenografi, mest i svart, vitt och rött. Funderade över vad jag var med om.

En dimmig och rätt kylig måndagskväll i maj. Bangolfbanan intill, Bodaån en bit bort. Arbetet med ny dansbana pågår och ska vara klar till Visfestivalen den 4 juni då bland andra Ola Magnell och Magnus Lindberg är med.

Höstlik kväll sista juni i Gimo. Det är musikvecka i Östhammars kommun och orkestern Ransta Trädgård som bildades av bröderna Jakob - sång och gitarr - och Benjamin Fogelqvist redan 1992, spelar på kaféet.

Det blir ett dussin låtar och en extra. Vi är bara ett 30-tal i publiken och en julgran framme till höger på scenen - med röda kulor och en glitterstjärna i toppen som gungar i takt med de fem musikanternas otåliga tempoväxlingar.

PÅ SCEN

I näst sista sången före den korta pausen i Joana Amendoeiras fadokonsert i Gävles speldosa kommer en bild ur en roman för mig. En dansande Zorba i Nikos Kazansakis roman rör sig runt, runt i ensamhetens dans, med armarna utsträckta och med sammanbitet anlete, gråtande, skrikande.

PÅ SCEN

Första halvan av julkonserten denna Luciaafton i Konserthuset är slut och Hans "Surte" Nordin har med sina sju vänner spelat oss in i julmelodier vi trodde vi kunde.

Årets konsert, eller var det årtiondets? Det frågade sig GD:s nöjesredaktör efter att ha sett Leonard Cohen i somras. Nu har han varit här igen och glatt sin svenska publik, senast i Globen i går kväll. Här är Bengt Söderhälls ljuva minnen från sommarkonserten

/.../– Javier Mas, bandurria, laud och tolvsträngad gitarr, Bob Metzger, gitarr, Neil Larsen, keyboards, Rafael Gayol, slagverk, Dino Soldo, saxofon, munspel, flöjter, sång, keyboard, systrarna Webb, sång, gitarr och harpa, Sharon Robinson, sång och den som arrangerat det hela Roscoe Beck, bas och sång. Publiken.

Vad var det poeten och sångaren Leonard Cohen gjorde den magiska kvällen den 3 juli åttonde året in i ett tredje millennium i vår tideräkning? Jo, han visade sig, och ur det personliga uttrycket en allmän sida. Han visade sig i all sin mänskliga bräcklighet och storhet, i allt sitt beroende av oss andra och vi, musikanterna och Cohen bjöd in varandra till ett skapande av, ja, mening. /.../

Sandviken är något alldeles avundsvärt fantastiskt när det gäller musik.

PÅ SCEN

"The Police Reunion Tour" är kanon. Alldeles innan Stewart Copeland, trummor och slagverk, Andy Summers, gitarr och Gordon Sumner, alias Sting, bas och sång, kommer ut på scenen inför ett fullsatt Globen, hör vi genom högtalarna Bob Marley i "Stand Up For Your Rights".

Gitarrvirtuosen Albert Lee bjöd på sig själv när han mötte unga elever från Skutskärs musikskola och från Älvboda friskolas musikklass. Det var Stefan Kramer, som via rockpromotorn Micke Finell, såg till att några av de mest anlitade studiomusikerna tog sig tid med en workshop innan spelningen på Holmarna (se separat recension).

PÅ SCEN

Förväntansfullt sorl som stegras och strax dämpas av en bubbelgumsmäll och konserthuschefen Nordins korta introduktion. Det är mycket folk denna mitt-i-veckan-dag, snudd på lapp på luckan. Världsmusikorkestern äntrar för första gången av fem en Gävlescen detta mångkulturår.

Ale Möller berättar efter de två inledande låtarna att de tio musikanterna i Världsmusikorkestern är oerhört spelsugna, vilket snart ska visa sig stämma med råge.

PÅ SCEN

Det är drygt 20 år sedan som M. A. Numminen och Pedro Hietanen besökte våra trakter. Då var det i Boulognern i Gävle. Nu Skutskär och Pedro Hietanen med fyra armar och sju fingrar på var hand spelar dragspel och piano med en lekfullhet och känsla som smittar det dryga tjugotalet lyssnare.

Ett förslag framlagt i all ödmjukhet om att hälsa det nya millenniet med en Bokmiljard åt barnen i vårt land.

Egentligen är det fullständigt osannolikt. Man sätter sig på cykeln och trampar tre kilometer längs Dalälven, kommer fram till Holmarna Folkets Park, kliver in och där blir vi elva personer inalles som får vara med om en alldeles enastående fin konsert. Det är den första i en turné som har nästa anhalt i Köpenhamn och därefter bär det av till Malmö, Lund, Stockholm, Visby och Berlin.

PÅ SCEN

När Paul McCartney sjöng "Blackbird" för ett år sedan eller så på Globen, hörde vi en röst som blivit äldre. En röst vacker på ett annat sätt att lägga intill ljudminnet av den yngre. En röst i kör med sig själv i lyssnarens minne.

Så även nu. Luciano Pavarotti med en röst med annan ton än tillförne, en mognare, mindre spetsig, inte så säker. Tack och lov. Hantverkaren, konstnären och den enskilda personen bejakande viss osäkerhet; med en blinkning - knappt skönjbar - när han lutar sig en smula framåt mot mikrofonen när tonerna inte riktigt kan få luft.

Om den franske sångaren Renaud (Séchan).

Torsdag: Nobelpriset i litteratur till Orhan Pamuk och Steve Gibbons med Rockarounds på Holmarnas Folkpark i Skutskär. Kan det bli bättre? En kanondag, med andra ord

Lena Willemark tackar i slutet av "Jul i folkton" en smått galen inklappande, instampande, injublande och stående publik för konserten och Ale Möller i röd kavaj och rött dragspel hade inlett med att ­säga att musikanterna är sjukt spelsugna, bättre än nånsin och att det känns oförskämt att ta betalt för att få spela när det är på det sättet.

PÅ SCEN

Utlovat var en show med "musik, tomtebloss, konfetti, berättelser och såpbubblor inslagna i ett rött hårt paket", men inte var här något paket, denna gråtunga måndagskväll i vår speldosa till Konserthus

Det är lördag och regnigt i norska Bergen.

Kaizers Orchestra ska spela på Teatergarasjet och det är givetvis utsålt, så utsålt att förhoppningsfulla försöker klä sig i kamouflagekläder för att kunna komma in osedda.

On female singer/songwriters

Spridda skurar hette de 1970, Jacques Werups orkester där bland andra Björn Afzelius var med som sångare. Det var svårt att få ihop bandet då viljorna var starka och drog åt olika håll. Mikael Wiehe kallades in som kapellmästare, men det blev bara etter värre. Spridda skurar torkade in och i stället hade vi snart både Hoola Bandoola Band och Storm, där Werup medverkade som tenorsaxofonist och sångare på tre plattor: ”At the Top”, ”Casanova i Mjölby” och ”Stormvarning”.

En dryg generation har förflutit sedan poeten Werup och de andra repade hos ABF i Malmö när det är dags för ett nytt försök, ett försök som inleddes på Viktoriateatern i Malmö med fortsättning i Ystad i januari och nu blivit turné i Riksteaterns regi.