Arbetet som sophämtare inkluderar manuell hantering som hämtning och hantering av hushållsavfall i kärl och säckar. Det finns tidigare studier som visat att arbetet kan vara tungt med en hög helkroppsbelastning. Tungt arbete förknippas ofta med besvär i rörelseorganen. Psykologiska påfrestningar i arbetet kan också bidra till besvärsuppkomst.
Biltrafikens arbetsgivarförbund och Svenska Transportarbetareförbundet tog gemensamt initiativ till det här projektet ”Sophämtarnas arbetsmiljö - allas ansvar”. Projektet har utförts av Transportfackens Yrkes- och Arbetsmiljönämnd (TYA) i samarbete med Karolinska Institutet (KI) och Centrum för belastningsskadeforskning (CBF) vid Högskolan i Gävle. I den här delen av projektet var syftet att kartlägga branschens förekomst av arbetsrelaterade besvär och undersöka den fysiska och psykosociala arbetsbelastningen hos sophämtare vid arbete med insamling av hushållsavfall.
Samtliga Sveriges sophämtare som arbetar med insamling av hushållsavfall, knappt 2000, erbjöds att fylla i ett omfattande frågeformulär avseende arbete och hälsa. Sextiosex procent svarade. Inom projektetet genomfördes också heldagsmätningar av puls och arbetsställningar för rygg och armar på 56 sophämtare som arbetade med baklastande sopbil. På 12 sophämtare som arbetade med sidlastande sopbil genomfördes dessutom mätningar av muskelbelastning i skulder- och underarmsmuskulatur under en hel arbetsdag. I samband med heldagsmätningarna observerades sophämtarnas arbete av en observatör från en efterföljande bil, eller via en personburen videokamera. För att få fram ytterligare information om belastning på skuldror, rygg och knän genomfördes även biomekaniska fältexperiment där sophämtare fick utföra typiska arbetssituationer samtidigt som förekommande skjut- och drag-krafter registrerades.
Enligt enkätundersökningen ansåg 17 procent av sophämtarna att deras fysiska arbetsförmåga var låg, vilket är samma procentandel som tidigare har registrerats hos flygplanslastare, men något bättre än vad man brukar se bland män med kort utbildningstid.
Det var vanligare med kroppsliga besvär bland sophämtare än generellt i befolkningen. Andelen med besvär för olika kroppsdelar som skuldror (60 procent), ländrygg (62 procent), nacke (49 procent), händer/handleder (44 procent), motsvarade situationen för flygplanslastare; det fanns dock en skillnad för knän, där 52 procent av sophämtarna hade besvär mot 44 procent av flyglastarna.
Sophämtarnas psykosociala arbetsbelastning liknade i stort den hos flygplanslastare, och motsvarar generellt förhållandena i den arbetande befolkningen. I genomsnitt rapporterar sophämtarna även samma upplevda stöd ifrån ledningen som andra yrkesgrupper, men sophämtare på arbetsställen med särskilt lågt stöd ifrån ledningen rapporterade fler olyckstillfällen, hade högre förekomst av kroppsliga besvär och lägre arbetsförmåga än sophämtare på arbetsställen med högt stöd. Mycket talande var att många fler, 27 procent skattade låg psykisk arbetsförmåga av dem på arbetsställen med generellt lågt upplevt stöd från ledningen jämfört med 8 procent av dem på arbetsställen med högt stöd.
Det var vanligare med olycksfallstillbud bland de som angav ett ständigt högt arbetstempo, vilka återfanns både bland de som svarade att de, 64 procent av sophämtarna, som fick och bland de som inte fick gå hem tidigare om de var klara med dagens uppgifter.
Fyrtiofyra procent av sophämtarna svarade att de en eller flera gånger hade råkat ut för olycksfall som lett till sjukskrivning. Halkolyckor var klart vanligast. Bland de som rapporterade ett ständigt högt arbetstempo var det vanligare med olyckor.
De 41 kvinnor som ingick i enkätstudien rapporterade generellt högre upplevd fysisk och psykosocial belastning, samt sämre hälsa och arbetsförmåga än sina manliga kollegor.
Heldagsmätningarna visade att baklastarnas genomsnittliga arbetstid utanför depån var drygt 6½ timma, varav 43 procent utgjordes av bilkörning. Pulsmätningarna visade, liksom enkäterna, att hämtning från flerbostadhus var mera belastande än hämtning i villaområden och på landsbygden. Pulsen var stundtals hög, men i genomsnitt var den för de flesta sophämtare acceptabel enligt internationella rekommendationer.
De biomekaniska analyserna visade att krafterna vid dragning av sopkärl ibland var höga, speciellt på snöunderlag, men de föreföll inte att innebära några tydliga risker för ländryggen enligt amerikanska rekommendationer för acceptabla nivåer. Det finns dock forskning som indikerar att upprepad exponering för höga dragkrafter kan innebära risk för skulderbesvär. Att hoppa eller att gå framlänges ned från styrhytt var förknippat med knäbesvär, och kan enligt de biomekaniska analyserna även ge höga ländryggsbelastningar.
Mot bakgrund av dessa resultat kan några rekommendationer/frågeställningar i syfte att förbättra arbetsmiljön vara följande:
Kan man öka stödet från ledningen? Ledarskaps- och arbetsmiljöutbildning för första linjens chefer? Strategi vid chefsrekrytering?
Kan man påverka sophämtarna att inte arbeta i ett ”onödigt” högt tempo, om det egentligen inte är bråttom?
Kan man se till att det finns tid (eller om det redan finns tid, att få sophämtarna att använda denna tid) att arbeta i ett rimligt tempo, och kanske hjälpas åt vid hantering av mycket tunga kärl?
Kan man få alla att ta sig ner från hytten på "rätt sätt"? Kan man i större utsträckning använda sopbilar med låga insteg?