UAV (Unmanned Aircraft Vehicle) har revolutiontionerat ortofotoframställningen med sitt bidrag till ökad säkerhet, lägre kostnader samt effektivare arbetsgång vid framställning av ortofoton. Den traditionella flygfotogrammetrin med flygplan och utplacering av flygsignaler har varit den givna metoden i många år. Att flyga med UAV istället för flygplan sparar tid och pengar däremot är utplacering och inmätning av flygsignaler fortfarande tidskrävande och därför kostsamt. Företaget DJI har tagit fram en ny UAV med namnet DJI Phantom 4 RTK vilken stödjer möjligheten att använda satellitbaserad positionering för direkt georeferering.

Den här studien har jämfört två olika georefereringsmetoder för framställning av ortofoton med UAV: direkt georeferering med NRTK (satellitbaserad positionering och nätverks-RTK) samt indirekt georeferering med olika antal markstödspunkter. Studien utfördes vid Högskolan i Gävle på en yta av åtta hektar. En undersökning av avvikelser i plan och höjd resulterade i acceptabla värden enligt de riktlinjer som följdes i HMK – Ortofoto (2017) samt de kontroller som genomfördes enligt SIS-TS 21144:2016.

RMS-värdet i plan för den indirekta georefereringsmetoden ligger på 0,0102m. För den direkta georefereringsmetoden ligger RMS-värdet i plan vid användning av markstödpunkter mellan 0,0132 och 0,0148 m. Slutligen för den direkta georefereringsmetoden utan markstödpunkter är RMS-värdet i plan på 0,0136 m. RMS i höjd ligger inom intervallet 0,008-0,025 m.

Det som redovisas i studien visar att en accepterad kvalitet av ortofoton går att erhålla baserat på de RMS-värden i plan och höjd med samtliga georefereringsmetoder som testats. Efter genomförda kontroller och utvärdering av de resultat kan det konstateras att de olika georefereringsmetoderna skiljer inte mycket åt varandra kvalitetsmässigt.Dock är den direkta georefereringsmetoden utan markstödpunkter mycket effektivare ur ett tidsperspektiv.

Phantom 4 RTK är ny på marknaden och det behöver utföras mer forskning för att få en större insikt av dess potential. Dock krävs det mer forskning kring direkt georeferering för utvärdering av orotofotons kvalitet.

Kollektivtrafiken spelar en avgörande roll för en hållbar stadsutveckling. Ökad användning av kollektivtrafik och gång bidrar till ett förbättrat klimat, eftersom det bland annat kan reducera växthusgasutsläppen. För att öka antalet personer som väljer att använda kollektivtrafiken behöver tillgängligheten till och kvalitén på busshållplatserna förbättras. Faktorer som trygghet, säkerhet, attraktivitet och tillgänglighet kan användas för att uppmuntra fler till att gå till kollektivtrafiken. Fler transportalternativ bidrar till att individer från olika inkomstgrupper och samhällsgrupper får ökad tillgång till fler destinationer. Alla inkomstgrupper har inte samma behov av kollektivtrafiken. Ett exempel är att höginkomsttagare inte är lika beroende av kollektivtrafiken som låginkomsttagare.  Syftet med studien är att öka kunskapen om det finns ett samband mellan stadsdelars inkomstnivå, tillgänglighet och kvalitet på busshållplatser. Metoderna som användes för att genomföra studien var en nätverksanalys som inkluderar befolkning-, byggnad- och inkomstberäkning. En fältobservation genomfördes över studieområdena Husby och Trångsund, samt en enkätundersökning tillsammans med ett Chi2-test. Studiens resultat visar på att det finns samband mellan kvalitén och tillgängligheten till busshållplatser baserat på stadsdelens inkomstnivå. Stadsdelens inkomstnivå påverkade kvaliteten på busshållplatserna, vilket bekräftades i Husby genom Chi2-testet som visade ett statistiskt samband. Kvaliteten på busshållplatserna bedömdes utifrån en checklista som baserades på vetenskapliga texter och allmänna råd. Busshållplatser i Trångsund kan anses vara av högre kvalitet, eftersom fler kriterier uppnåddes i checklistan jämfört med Husby. Inkomstnivåerna i stadsdelarna påverkade tillgängligheten till busshållplatserna. I Husby är den årliga medianinkomsten för alla inkomstgrupper lägre än Sveriges genomsnitt, vilket kan innebära att invånarna är mer beroende av kollektivtrafiken. I Trångsund är den årliga medianinkomsten för höginkomsttagarna däremot högre än Sveriges genomsnitt. Höginkomsttagare har större möjlighet att använda privat bil, vilket kan minska deras behov av kollektivtrafiken. Tillgängligheten till busshållplatserna kan därför vara bättre i Husby än Trångsund, baserat på byggnads-, befolkning- och inkomstberäkningen. 

Vid infrastrukturprojekt bör myndigheten informera de närboende om vad som sker i deras närliggande område. Forskning visar att förankring och tillit skapas när dialoger tillämpas i planeringsprocessen. De demokratiska processerna är viktiga för att kunna tillfredsställa allmänhetens intressen. Den sociala aspekten för ett hållbart samhälle stärks genom att allmänheten får vara delaktig i samhällets utveckling, vilket i sin tur leder till högre jämställdhet. Förändringar skapar olika reaktioner och kommunikation har en betydande roll mellan intressenter, eftersom informationsflöden kan bidra till mindre irritationer och missförstånd. En myndighet som Trafikverket har inte bara allmänheten att förhålla sig till vid etablering av infrastrukturprojekt, utan även system för planeringsprocesser, lagstiftning och ekonomiska ramar. Syftet med denna studie är att undersöka hur myndigheten går till väga med att ge ut information till närboende i planeringsprocessen av ny infrastruktur samt hur informationsutdelningen påverkar de närboendes acceptans till infrastrukturprojektet.

En fallstudie genomfördes av två bygdevägar i Sundsvall- och Timrå kommun. Som metod användes enkäter och intervjuer i studien, i syfte att samla in kvalitativa och kvantitativa data. Två metoder användes för att kunna verifiera resultaten, samt för att få en helhetsbild av hur processen går till vid etablering av bygdeväg. Webbaserade enkäter skickades till närboende vid de två bygdevägarna, ett flertal intervjuer av närboende genomfördes under platsbesök samt att intervjuer genomfördes med anställda på Trafikverket som besitter expertis i etablering av bygdeväg. 

Resultatet av intervjuerna med Trafikverket visade att det inte finns en utarbetad process för hur myndigheten ska dela ut information till närboende vid etablering av bygdeväg. Det beror på att bygdeväg är en ny vägtyp och endast ett fåtal har etablerats i Sverige. Resultatet för studien visar att information har en stor betydelse för närboendes acceptans. Acceptansen påverkas av när i tiden informationen delas ut och om innehållet i informationen är anpassat till målgruppen. Genom att information ger kunskap om hur bygdevägen ska användas samt ger en förståelse för nyttan med en bygdeväg, bidrar det till en högre acceptans hos närboende. Acceptans är ett komplext ämne som kan bero på många olika faktorer. Acceptans påverkas inte endast av information, utan kan också bero på personliga preferenser.

Multidecadal sea level variation in the Baltic Sea is investigated from 1900 to 2020 deploying satellite and in situ datasets. As a part of this investigation, nearly 30 years of satellite altimetry data are used to compare with tide gauge data in terms of linear trend. This, in turn, leads to validation of the regional uplift model developed for the Fennoscandia. The role of North Atlantic Oscillation (NAO) in multidecadal variations of the Baltic Sea is also analyzed. Although NAO impacts the Baltic Sea level on seasonal to decadal time scales according to previous studies, it is not a pronounced factor in the multidecadal variations. The acceleration in the sea level rise of the basin is reported as statistically insignificant in recent studies or even decelerating in an investigation of the early 1990s. It is shown that the reason for these results relates to the global warming hiatus in the 1950s−1970s, which can be seen in all eight tide gauges used for this study. To account for the slowdown period, the acceleration in the basin is investigated by fitting linear trends to time spans of six to seven decades, which include the hiatus. These results imply that the sea level rise is accelerated in the Baltic Sea during the period 1900–2020.

The International Association of Geodesy defined the International Height Reference System (IHRS) in 2015. IHRS will be realised through the International Reference Frame (IHRF) primarily by geopotential numbers (or physical heights). On the global scale, a sparse core reference network will be the basis for the realisation. To ensure local access to the frame and the best possible conditions for height datum unification, denser realisations (or densifications) will be needed. The adopted realisations can be either regional, national, or local. According to the published recommendations on regional IHRS realisation, GNSS ellipsoidal heights and a gravimetric (quasi-) geoid model form the basis to compute a pointwise IHRS realisation, but it is possible to supplement this by local levelling to gain local access to the frame and improve the relative uncertainty. The main purpose of this article is to investigate different ways to incorporate levelling observations in the IHRS realisation process and explore potential improvements. The investigation is a case study over Sweden that uses an initial pointwise IHRS realisation and precise levelling observations from the Baltic Levelling Ring (BLR) project. The levelling network is adjusted with respect to the pointwise IHRF geopotential numbers using three different approaches regarding the a priori variance-covariance matrix used for weighting of the observations. The approaches are constrained adjustment, weighted adjustment with realistic a priori uncertainties (variance covariance matrix) and weighted adjustment with Variance Component Estimation (VCE) to iteratively tune the a priori variance-covariance matrix. It is shown that the pointwise IHRS realisation can be improved significantly by the inclusion of levelling observations. Both the estimated standard uncertainty of the adjusted IHRF geopotential numbers as well as the relative standard uncertainty between nodal benchmarks are reduced by approximately 40 percent in the Swedish case. To fully exploit the potential of precise levelling observations in the IHRS realisation process, it is recommended to use some form of weighted adjustment, preferably using VCE to obtain a realistic balance between the initial pointwise and levelling observations.

A common global vertical reference frame for physical heights is essential in many applications, but an equivalent to the three-dimensional International Terrestrial Reference System has until recently been lacking for physical heights. The International Height Reference System, IHRS, was defined in 2015. It will be realised by the International Height Reference Frame, IHRF, on the global level by a sparse core reference network. To ensure local access and enable optimum height datum unification, adopted regional or national realisations (or densifications) are required. This thesis explores regional and national realisations of IHRS, employing both the standard pointwise methodology as well as levelling assisted approaches. Levelling observations have the potential to improve pointwise IHRS realisations. The thesis studies a regional levelling network that is adjusted with respect to an initial pointwise IHRS realisation using different approaches. The evaluation of these solutions is based on the resulting geopotential numbers and their estimated standard uncertainties. It is shown that including levelling observations in the IHRS realisation process might lead to significant improvements. It is recommended to employ a weighted adjustment of pointwise geopotential numbers and levelling observations, and to utilise variance component estimation as a tool to estimate a priori uncertainties. With a comparison to the Swedish levelling based realisation of the European Vertical Reference System, RH 2000, differences in the definitions of reference systems are explored. Corrections related to known effects, such as permanent tide concepts, postglacial land uplift epoch and zero level, are here considered. It is shown that the differences in the obtained geopotential numbers can be explained to rather large extent by these corrections. Finally, the thesis discusses how national and regional realisations of IHRS should be interpreted with respect to the global realisation.

The International Height Reference System (IHRS) was defined by the International Association of Geodesy in 2015. Since then, the international geodetic community has been working on the specification and establishment of its realisation, the International Height Reference Frame (IHRF). This frame will primarily be realised by geopotential numbers (or physical heights) in a sparse global reference network. In Sweden, only one such global station is planned. Regional and national realisations (or densifications) computed in accordance with the IHRS definition are needed to enable the best possible unification of height datums. The main purpose of this article is to make a case study for Sweden regarding the national realisation of IHRS and to investigate in what way preliminary IHRF differs from the current Swedish levelling-based realisation of the European Vertical Reference System, RH 2000. The two different quasigeoid models that we consider best over Sweden at the present time are used to compute the preliminary IHRS realisations in the study. The realisations are compared to each other and to RH 2000. It is shown that a very significant part of the difference to RH 2000 is due to the different postglacial land uplift epochs, permanent tide concepts, and zero levels. The standard deviation for the difference between one of the preliminary national IHRS realisations and RH 2000 is reduced from 75.5 to 19.2 mm after correction of the postglacial land uplift and permanent tide effects. The corresponding mean differences are –208.5 and –454.7 mm, respectively. The magnitude of the mean difference thus increases when the corrections in question are applied.

The International Height Reference System (IHRS) was defined by the International Association of Geodesy (IAG) in 2015. The global International Height Reference Frame (IHRF) should provide access to the IHRS in a broad sense. To provide high accuracy local access, regional (or national) realisations will also be needed. This study aims at evaluating different approaches to compute a denser regional realisation of IHRS in case a high accuracy levelling network is available. Using Sweden as a case study region, a GNSS (Global Navigation Satellite System) and geoid based pointwise realisation is compared with three types of levelling assisted realisations. The latter are made by applying least squares adjustments of the precise levelling observations with fixed potential value(s) from either the global IHRF station in Sweden or the pointwise potentials of a larger number of stations. It is concluded that making a minimum constraint adjustment with one station fixed is not the best option. It is favourable to fix a reasonable number of pointwise stations at an internal distance over which the relative uncertainty of levelling is significantly lower than the relative uncertainty of the pointwise solution. The investigation is made using levelling data from the third precise levelling of Sweden, the NKG2015 quasigeoid model and the NKG2016LU postglacial land uplift model.

Ett på marknaden nyligen introducerat GNSS-instrument är Leica GS18 T med inbyggd lutningskompensator, baserad på kombinerad GNSS- och tröghetsnavigeringsteknik (INS), som gör att mätstången med GNSS-instrumentet inte behöver centreras över den punkt som ska mätas in. Förutom att utföra snabbare mätningar möjliggör lutningskompensatortekniken inmätning av dolda punkter där konventionell GNSS-mätning normalt inte är möjlig utan mer tidskrävande indirekta metoder måste användas. Instrumentet har även avancerad GNSS-signalspårningsteknik som möjliggör mätning i svåra miljöer.

På uppdrag av Lantmäteriet har som ett inledande test av Leica GS18 T lägesosäkerheten vid nätverks-RTK-mätning med lutande mätstång undersökts i tre situationer: vid mätning i olika lutningsgrader i både normal och svår mätmiljö, vid lutning mot olika väderstreck för att studera lutningsriktningens eventuella inverkan samt vid inmätning av hushörn som exempel på ett tillämpningsområde. I det senare fallet jämfördes resultatet med vad som erhålls med en indirekt metod, i detta fall dold punkt genom inbindning, som mätning med lutningskompensator möjligen skulle kunna ersätta. Analys av lägesosäkerheten baseras på beräkningar av standardosäkerhet, RMS (Root Mean Square) och medelavvikelse.

Mätningarna med olika lutningsgrader på mätstången resulterade i en lägesosäkerhet på cm-nivå i plan för både normal och svår mätmiljö. Lägesosäkerheten i höjd hamnade på mm-nivå i normal mätmiljö och på cm-nivå i svår mätmiljö. Vidare pekar resultaten på att mätstångens lutningsriktning påverkar lägesosäkerheten. Orsaken till detta är dock inte klarlagd och kräver vidare undersökning. Inmätning av hushörn gav en medelavvikelse på ca 12 mm när mätstången lutades 30°. Metoden dold punkt genom inbindning gav generellt en lägre medelavvikelse, även om skillnaden är relativt liten (4 mm som lägst). En sammanfattande bedömning är att instrumentet fungerar bra vid detaljmätning, åtminstone vid positionsosäkerhetskrav på cm-nivå.

Ägarlägenheter är en specifik variant av tredimensionell fastighetsbildning, vilka är avsedda att inrymma en bostadslägenhet. Kravet att ägarlägenheter måste bildas minst tre i en sammanhållen enhet, innebär att anläggningar som byggnadsstomme och fasader blir gemensamma för flera ägarlägenheter. Dessa anläggningar förvaltas av innehavarna till ägarlägenheterna genom en samfällighetsförening. Breviksängar i Öckerö kommun var ett av de första områdena med ägarlägenheter i Sverige och dessutom består det av privatägda och av fastighetsbolaget ägda ägarlägenheter, vilka upplåts med hyresrätt. Tack vare en studie som utfördes av Berntsson och Halldin (2012) har det varit möjligt att utföra en studie om förvaltningen över tid. Litteraturstudie har varit en del i undersökningen för att erhålla bakgrundsinformation om bland annat fastighetsbildning av ägarlägenheter med erforderliga rättigheter och hur motsvarigheten till ägarlägenheter fungerar utomlands med avseende på förvaltning. Arbetet syftade till att undersöka hur förvaltningen upplevdes tolv år efter den förra undersökningen och kartlägga eventuella skillnader samt att utröna om förändringen av fastighetsbolagets roll haft inverkan på hur bolaget uppfattas. Därutöver undersöktes kunskapen hos de boende om gränser mellan enskilda ägarlägenheter och gemensamma anläggningar. Studien visade att en större andel är positiva till samfällighetsföreningen idag än 2012. Andelen som uttryckt sig negativt om bolaget har minskat. Resultatet visade att när området var nytt fanns en viss optimism till kombinationen av hyresrätter och äganderätter inom samma område, även på andra platser i Sverige. En tydlig förändring kan urskiljas i denna studie när osäkerheten bland de svarande nu är betydligt större.

The purpose of this paper is to examine the pros and cons of compulsory acquisition of rooftop space for mass upscaling of solar panels. It attempts to find what uses a legal tool for compulsory acquisition could bring to society, as well as what the cost of such a tool would mean for each landowner. By looking at existing law it is also the hope of the writer to establish whether there is already a functioning way to accomplish this kind of mass development of rooftop-mounted solar panels. While it is not included in the paper to describe what a potential new piece of law would look like, it concludes that if Sweden was to implement a way to accomplish a mass development of this kind, it should be done by creating a separate act to limit how and by whom the compulsory acquisition can be performed. 

Our complex planet is continuously undergoing temporal and spatial changes. In this context, ongoing processes in the Earth subsystems (geosphere, biosphere, cryosphere, hydrosphere, and atmosphere) cause changes in the gravity field of the Earth across a wide range of temporal and spatial scales. Accordingly, by both spatially and temporally tracing our planet’s ever-changing gravity field, scientists can better constrain the underlying processes contributing to such dynamic changes of mass distribution within the Earth system. Monitoring the Earth’s gravity field and its temporal variations is essential, among others, for tracking disasters and specifying land areas with a high risk of flooding, earthquakes, and droughts, movements of tectonic plates, and providing accurate positioning through satellite positioning technology. On short-term timescales, temporal variations in the Earth’s gravity field are mainly caused by the movement of water in its various forms. Accordingly, sea-level variations and ice-sheet and glacier changes, which are known as critical indicators of global warming and climate change, can be accurately monitored by tracking the Earth’s gravity field changes. Since there is a close link between water redistribution and the Earth’s energy cycle, climate system, food security, human and ecosystem health, energy generation, economic and societal development, and climate extremes (droughts and floods), it is essential to accurately monitor water mass exchange between the Earth system components. Among all observational techniques, satellite gravimetry has provided an integrated global view of ongoing processes within the Earth system. The current generation of satellite gravimetry missions (the Gravity Recovery and Climate Experiment (GRACE) mission and its successor, GRACE Follow-On) has dramatically revolutionized our understanding of dynamic processes in the Earth’s surface and, consequently, has significantly improved our understanding of the Earth’s climate system. By considering different aspects of studying the Earth’s gravity field, this thesis brings new insights to the determination and analysis of the mass change in the Earth system. First, by studying the shortcomings of the common techniques of estimating the geoid potential, a new approach is examined that simultaneously estimates the geoid potential, W0, and the geometrical parameters of the reference Mean Earth Ellipsoid (MEE). In this regard, as the geoid needs to be considered as a static equipotential surface, the sensitivity of the estimations to the time dependent Earth’s gravity field changes is studied. Secondly, relying on the GRACE monthly gravity fields and the complementary observational techniques, and by pushing the limit of GRACE, mass redistribution over land and ocean is investigated. Within the ocean, satellite altimetry and Argo products are utilized along with the GRACE monthly solutions for quantifying the global barystatic sea-level change and assessing the closure of the global mean sea level budget. Over land, a region with relatively high temporal mass change (oil and water extraction) is chosen in which by taking advantage of having in-situ observations and hydrological models, the ability of GRACE products in quantifying the changes in groundwater storage is studied. In this frame, for both the ocean and land studies, different aspects of the processing of GRACE monthly gravity fields are investigated and GRACE inherent errors are addressed appropriately to arrive at reliable and accurate estimates of the Earth’s surface mass change. As the final contribution in this thesis, a rigorous analytical model for detecting surface mass change from the time-variable gravity solutions is proposed and examined in different case studies of surface mass change. Since the launch of the GRACE twin satellites, the GRACE(-FO) time-varying gravity fields are conventionally converted into the surface mass change using a spherical analytical model that approximates the Earth by a sphere. More recently, the analytical mass change detection model has been improved by considering an ellipsoid as the shape of the Earth, which improved the previous estimations of surface mass change, especially over high latitudes with relatively large mass change signals. However, by taking into account the real shape of the Earth and considering more realistic assumptions, a new analytical solution for the problem of surface mass change detection from the time-varying gravity fields is proposed in this thesis. It is shown that the simplistic spherical and ellipsoidal geometries are no longer tenable and the new model surpasses the common spherical approach and its ellipsoidal version.

Sea level changes over time because of water mass exchange among the oceans and continents, ice sheets, and atmosphere. It fluctuates also due to variations of seawater salinity and temperature known as the steric contributor. GRACE-based Stokes coefficients provide a valuable source of information, about the water mass exchange as the main contributor to the Earth’s gravity field changes, within decadal scales. Moreover, measuring seawater temperature and salinity at different layers of ocean depth, Argo floats help to model the steric component of Global Mean Sea Level. In this study, we evaluate the Global Mean Sea Level (GMSL) budget closure using satellite altimetry, GRACE, and Argo products. Hereof, considering the most recent released GRACE monthly products (RL06), we examine an iterative remove-restore method to minimize the effect of artifact leaked large signal from ice sheets and land hydrology. In addition, the effect of errors and biases in geophysical model corrections, such as GIA, on the GMSL budget closure is estimated. Moreover, we quantify the influence of spatial and decorrelation filtering of GRACE data on the GMSL budget closure. In terms of the monthly fluctuations of sea level, our results confirm that closing the GMSL budget is highly dependent on the choice of the spatial averaging filter. In addition, comparing the trends and variations for both the global mean sea level time series and those estimated for mass and steric components, we find that spatial averaging functions play a significant role in the sea level budget closure.

Time-varying spherical harmonic coefficients determined from the Gravity Recovery and Climate Experiment (GRACE) data provide a valuable source of information about the water mass exchange that is the main contributor to the Earth’s gravity field changes within a period of less than several hundred years. Moreover, by measuring seawater temperature and salinity at different layers of ocean depth, Argo floats help to measure the steric component of global mean sea level (GMSL). In this study, we quantify the rate of barystatic sea-level change using both GRACE RL05 and RL06 monthly gravity field models and compare the results with estimates achieved from a GMSL budget closure approach. Our satellite altimetry-based results show a trend of 3.90 ± 0.14 mm yr−1 for the GMSL rise. About 35% or 1.29 ± 0.07 mm yr−1 of this rate is caused by the thermosteric contribution, while the remainder is mainly due to the barystatic contribution. Our results confirm that the choice of decorrelation filters does not play a significant role in quantifying the global barystatic sea-level change, and spatial filtering may not be needed. GRACE RL05 and RL06 solutions result in the barystatic sea-level change trends of 2.19 ± 0.13 mm yr−1 and 2.25 ± 0.16 mm yr−1, respectively. Accordingly, the residual trend, defined as the difference between the altimetry-derived GMSL and sum of the steric and barystatic components, amounts to 0.51 ± 0.51 and 0.45 ± 0.44 mm yr−1 for RL05 and RL06-based barystatic sea-level changes, respectively, over January 2005 to December 2016. The exclusion of the halosteric component results in a lower residual trend of about 0.36 ± 0.46 mm yr−1 over the same period, which suggests a sea-level budget closed within the uncertainty. This could be a confirmation on a high level of salinity bias particularly after about 2015. Moreover, considering the assumption that the GRACE-based barystatic component includes all mass change signals, the rather large residual trend could be attributed to an additional contribution from the deep ocean, where salinity and temperature cannot be monitored by the current observing systems. The errors from various sources, including the model-based Glacial Isostatic Adjustment signal, independent estimation of geocenter motion that are not quantified in the GRACE solutions, as well as the uncertainty of the second degree of zonal spherical harmonic coefficients, are other possible contributors to the residual trend.

The geoid, according to the classical Gauss–Listing definition, is, among infinite equipotential surfaces of the Earth’s gravity field, the equipotential surface that in a least squares sense best fits the undisturbed mean sea level. This equipotential surface, except for its zero-degree harmonic, can be characterized using the Earth’s global gravity models (GGM). Although, nowadays, satellite altimetry technique provides the absolute geoid height over oceans that can be used to calibrate the unknown zero-degree harmonic of the gravimetric geoid models, this technique cannot be utilized to estimate the geometric parameters of the mean Earth ellipsoid (MEE). The main objective of this study is to perform a joint estimation of W0, which defines the zero datum of vertical coordinates, and the MEE parameters relying on a new approach and on the newest gravity field, mean sea surface and mean dynamic topography models. As our approach utilizes both satellite altimetry observations and a GGM model, we consider different aspects of the input data to evaluate the sensitivity of our estimations to the input data. Unlike previous studies, our results show that it is not sufficient to use only the satellite-component of a quasi-stationary GGM to estimate W0. In addition, our results confirm a high sensitivity of the applied approach to the altimetry-based geoid heights, i.e., mean sea surface and mean dynamic topography models. Moreover, as W0 should be considered a quasi-stationary parameter, we quantify the effect of time-dependent Earth’s gravity field changes as well as the time-dependent sea level changes on the estimation of W0. Our computations resulted in the geoid potential W0 = 62636848.102 ± 0.004 m2 s−2 and the semi-major and minor axes of the MEE, a = 6378137.678 ± 0.0003 m and b = 6356752.964 ± 0.0005 m, which are 0.678 and 0.650 m larger than those axes of GRS80 reference ellipsoid, respectively. Moreover, a new estimation for the geocentric gravitational constant was obtained as GM = (398600460.55 ± 0.03) × 106 m3 s−2.

According to the classical Gauss–Listing definition, the geoid is the equipotential surface of the Earth’s gravity field that in a least-squares sense best fits the undisturbed mean sea level. This equipotential surface, except for its zero-degree harmonic, can be characterized using the Earth’s Global Gravity Models (GGM). Although nowadays, the satellite altimetry technique provides the absolute geoid height over oceans that can be used to calibrate the unknown zero-degree harmonic of the gravimetric geoid models, this technique cannot be utilized to estimate the geometric parameters of the Mean Earth Ellipsoid (MEE). In this study, we perform joint estimation of W0, which defines the zero datum of vertical coordinates, and the MEE parameters relying on a new approach and on the newest gravity field, mean sea surface, and mean dynamic topography models. As our approach utilizes both satellite altimetry observations and a GGM model, we consider different aspects of the input data to evaluate the sensitivity of our estimations to the input data. Unlike previous studies, our results show that it is not sufficient to use only the satellite componentof a quasi-stationary GGM to estimate W0. In addition, our results confirm a high sensitivity of the applied approach to the altimetry-based geoid heights, i.e. mean sea surface and mean dynamic topography models. Moreover, as W0 should be considered a quasi-stationary parameter, we quantify the effect of time-dependent Earth’s gravity field changes as well as the time-dependent sea-level changes on the estimation of W0. Our computations resulted in the geoid potential W0 = 62636848.102 ± 0.004 m2s-2 and the semi-major and –minor axes of the MEE,a = 6378137.678 ± 0.0003 m and b = 6356752.964 ± 0.0005 m, which are 0.678 and 0.650 m larger than those axes of the GRS80 reference ellipsoid, respectively. Moreover, a new estimation for the geocentric gravitational constant was obtained as GM = (398600460.55 ± 0.03) × 106 m3s-2.

The electrification of the transport sector is dependent on the establishment of new charging infrastructure for electric vehicles. In order to achieve Sweden’s environmental goals, the government has commissioned Lantmäteriet to chart the obstacles of establishing charging infrastructure within joint facilities. During the charting, Lantmäteriet has observed the fact that joint property associations that manage joint facilities for garage and parking purposes receive government grants for charging infrastructure, even though the joint facility does not include charging infrastructure. This paper aims to investigate how joint property associations manage permit issues and agreements regarding charging infrastructure, when charging infrastructure is not included in the joint facility. This paper also examines if these issues are taken into account in the grant processing by Naturvårdsverket. The aim of this paper is to generate new knowledge that can be used in Lantmäteriet’s work. The study has been carried out through interviews with joint property associations and through communication with representatives from Naturvårdsverket. The results show that it is common for joint property associations to set up charging infrastructure contrary to the purpose of the facility. Furthermore, it is stated that ignorance and the fact that the associations consciously make decisions against the purpose of the facility due to time and cost causes, are the main reasons for the establishment. The authors also state that Naturvårdsverket and Lantmäteriet have different views on when and how charging infrastructure can be considered a part of a joint property. Furthermore, it is concluded that inconsistent legislation makes it difficult for ordinary people who administer joint property associations to comply with current laws and regulations.

I samband med en trafikolycka är det ofta viktigt att återställa platsen till det normala så snabbt som möjligt. Emellanåt måste olycksplatsen dokumenteras för att orsaken till olyckan ska kunna utredas i ett senare skede. Traditionellt har detta arbete utförts genom att fotografera platsen och mäta olika avstånd. På senare tid har även terrester laserskanning kommit att bli ett tillförlitligt alternativ. Med det sagt är det tänkbart att även fotogrammetri och andra typer av laserskanning skulle kunna användas för att uppnå liknande resultat. 

Syftet med denna studie är att utforska hur handhållen laserskanning och UAS-fotogrammetri kan användas för att dokumentera en trafikolycka. Detta uppnås genom att utvärdera punktmolnens lägesosäkerhet och visuella kvalitet. Vidare utforskas fördelar och nackdelar med respektive metod, bland annat sett till tidsåtgång och kostnader, för att slutligen komma fram till vilken metod som lämpar sig bäst för att dokumentera en trafikolycka. 

En trafikolycka med två inblandade bilar iscensattes och laserskannades till en början med den handhållna laserskannern Leica BLK2GO. Därefter samlades bilder in med den obemannade flygfarkosten Leica Aibot följt av att ett referenspunktmoln skapades med den terrestra laserskannern Leica C10. Genom att jämföra koordinater för kontrollpunkter i referenspunktmolnet med koordinaterna för motsvarande kontrollpunkter i de två andra punktmolnen kunde deras lägesosäkerheter bestämmas.

Studiens resultat visar att både punktmolnet som framställdes med handhållen laserskanning och UAS-fotogrammetri har en lägesosäkerhet (standardosäkerhet) i 3D på 0,019 m. Båda metoderna är tillämpliga för att dokumentera en trafikolycka, men jämfört med terrester laserskanning är punktmolnen dock bristfälliga på olika sätt. BLK2GO producerar ett förhållandevis mörkt punktmoln och mörka objekt avbildas sämre än ljusare föremål. I punktmolnet som framställdes med Leica Aibot förekom påtagliga håligheter i bilarnas karosser. Handhållen laserskanning är en tidseffektiv metod medan UAS-fotogrammetri kan utföras till en lägre kostnad.

Sammanfattningsvis går det inte att dra någon entydig slutsats om vilken metod som lämpar sig bäst för att dokumentera en trafikolycka. Valet beror på vilka omständigheter som råder på olycksplatsen. 

The term green infrastructure captures the need to conserve biodiversity and to sustain landscapes’ different ecosystem services. Maintaining green infrastructures through protected areas, management and landscape restoration requires knowledge in geography, spatial data about biophysical, anthropogenic and immaterial values, spatial comprehensive planning, and thus geographical information systems (GIS). To understand land use planning practices and planning education regarding GIS in Sweden we interviewed 43 planners and reviewed 20 planning education programmes. All planners used GIS to look at data but did not carry out spatial analyses of land covers. BSc programmes included more GIS than MSc programmes but very few taught analyses for spatial planning. As key spatial planning actors, municipalities’ barriers and bridges for improved GIS use for collaborative learning about green infrastructures are discussed. A concluding section presents examples of how GIS can support spatial planning for green infrastructures.

Infrastruktursatsningar är en stor del av den regionala utvecklingen i Sverige och forskare i ämnet är eniga om att satsningar på infrastruktur genererar en ökad ekonomisk utveckling. Något de fortfarande är oeniga om, är vilka metoder som är lämpliga att använda för att räkna ut effekten av den ekonomiska vinsten. Finns det några som gynnas mer än andra eller till och med missgynnas av dessa infrastrukturprojekt, hur ser det till exempel ut på landsbygden i de samhällen där större vägar tidigare passerat. Har dessa samhällen gynnats av att ha snabbare och enklare pendling till staden, eller har de istället drabbats negativt när motorvägen, som en del livnärde sig på, fått en ny sträcka.

Denna forskningsrapport fördjupar sig i en av de största infrastruktursatsningarna i norra Sverige, nämligen ombyggnationen av europaväg 4 (E4) genom Sundsvall. Projektet som pågick mellan år 2010 och 2015 innebar att sträckan från Njurunda i söder till Skönsberg i norr byggdes om samt att Sveriges fjärde längsta bro anlades över Sundsvallsfjärden. Studien har med hjälp av ortsprismetoden och ortsanalyser utvisat vilken värdeförändring som skett på fastigheter taxerade som småhus, vid detta infrastrukturprojekt.

Resultatet av dessa studier visar på den genomsnittliga förändringen av fastighetspriser i områdena Njurundabommen, Nedre Haga/Skönsberg, Nolby/Kvissleby samt Västbo. Data som låg till grund för resultatet visar delvis för få transaktioner, vilket är vanligt vid försäljningsanalyser på ortsnivå. Det genererar i sin tur en osäkerhet i resultatet, vilket medför att förändringarna kan bli stora i förhållande till den verkliga försäljningsutvecklingen. I denna studie minimerades detta genom att två likställda områden slogs ihop samt ett område fick tas bort, vilket slutligen gav ett resultat som indikerar på att områdena i denna studie haft en mer negativ prisutveckling mot Sundsvall och Sverige, sedan området fått en ny infrastruktur i form av E4:an Sundsvall.

Fungerande infrastruktur är viktigt för att samhället ska fungera. Det är därför också viktigt att Trafikverket och kommuner får tillgång till mark för utbyggnad av bland annat vägar och järnvägar. Samtidigt görs ett intrångi någons enskilda äganderätt. Markåtkomst för dessa ändamål kan ske med en frivillig överenskommelse mellan parterna men i vissa fall tvingas Trafikverket och kommuner att tvångsvis förvärva marken.

Syftet med arbetet är att ta reda på om Trafikverket och kommuner har några särskilda principer för markåtkomst gällande utbyggnad av vägar och järnvägar, samt försöka ta reda på hur fastighetsägare behandlas i en sådan process. Målet är att kunna bidra med ett bättre underlag för både Trafikverket och kommuner vad gäller deras riktlinjer för markåtkomst. För att besvara frågeställningarna i studien har intervjuer med ett antal kommuner samt sakkunniga inom Trafikverket genomförts.

Resultatet visade att det finns riktlinjer för hur själva markåtkomsten ska hanteras men ingen respondent ansåg att de hade några riktlinjer för hur en fastighetsägare ska behandlas i processen. Den största skillnaden mellan Trafikverket och kommunerna var att kommunerna nästan aldrig använder tillfälliga nyttjanderätter i detaljplanplanen utan förlitar sig på frivilliga överenskommelser ifall de behöver tillgång till mark, medan Trafikverket använder sig utav tillfälliga nyttjanderätter i väg- och järnvägsplan i större utsträckning. I slutsatsen framgår det att den främsta faktorn för att nå en överenskommelse är tidig kontakt med fastighetsägare där det är viktigt att visa förståelse för dennes situation. Många respondenter var också enade om att det är viktigt att hela tiden hålla fastighetsägare informerade om vad som ska ske och hur deras fastighet kommer att påverkas. Trots att det inte finns fastställda riktlinjer för hur en fastighetsägare ska behandlas verkar de flesta ändå utgå från liknande ”principer”. 

Denna studie utgör ett examensarbete på kandidatnivå vid Lantmätarprogrammet med ekonomisk/juridisk inriktning på Högskolan i Gävle. 

Kommuner i Sverige förvaltar och bekostar väghållningen av enskilda vägar frivilligt, trots att det ansvaret egentligen ska vara ålagt fastighetsägarna. En av orsakerna till att det förekommer är de stora kommunsammanslagningarna som ägde rum på 60- och 70-talet, som gjorde att de kvarvarande kommunerna tog över förvaltningen av de enskilda vägarna. Över tid kan kommuner besluta att återlämna dessa frivilligt förvaltade enskilda vägar till fastighetsägarna. Återlämnandet sker genom anläggningsförrättningar för att säkerställa en långsiktigt fungerande förvaltning.

Syftet med denna studie är att utreda anläggningsförrättningar som skett avseende övergångar från kommunal till enskild förvaltning av enskilda vägar. Målet är att få fram ett kunskapsunderlag, som svenska kommuner och lantmäterimyndigheter i förrättningsprocesser kan förhålla sig till, gällande enskilda vägar som tidigare haft kommunal förvaltning. För att uppnå syftet och målet har fem sakkunniga och fem samfällighetsföreningar intervjuats. Dessa intervjuer ger värdefull information från såväl experter i ämnet som från fastighetsägare intill vägen. Fem förrättningsakter har granskats för att ge en djupare förståelse för förrättningsprocessen och för att komplettera intervjuerna. 

Det framgår av studien att väghållningen, i de granskade och intervjuade fallen, oftast blir bättre när en enskild väg övergår från kommunal till enskild förvaltning. Ibland kvarstår det dock irritationer hos fastighetsägarna efter förrättningsprocessens avslutande, men detta har inte visats kunna påverka väghållningen negativt. För att åstadkomma en smidig förrättningsprocess som möjliggör en ändamålsenlig förvaltning bör kommunerna bistå fastighetsägarna i ansökningsskedet. Som utgångspunkt bör den statliga lantmäterimyndigheten handlägga denna typ av ärenden, även om det finns en kommunal lantmäterimyndighet att tillgå, för att uppnå en bättre objektivitet och neutralitet. Slutligen är det viktigt att förrättningsprocessen präglas av kommunikation, dialog och tydlighet, för att på så sätt få fastighetsägarna införstådda i situationen.

Digitala terrängmodeller (DTM:er) är ett vanligt förekommande verktyg i planering av olika samhällsutvecklande projekt inom stat, kommun och den privata sektorn. Inom planering för byggnationer av väg och järnväg används ofta SIS-TS 21144:2016 som ett dokument för styrning av produktionsprocessen vid framtagning av DTM:er, eller markmodeller. Med anledning av att ny teknik öppnar för möjligheter till snabbare, effektivare och klimatsmartare insamling av data, har denna studie till syfte att utvärdera Unmanned Aerial System (UAS) med Light Detection and Ranging (LiDAR) från YellowScan och dess mätosäkerhet i höjd. I denna undersökning jämförs resultatet från studien med klass 2 i SIS-TS 21144:2016 för flyghöjderna 50 m och 80 m samt för skanningsvinklarna 0 (lod), 10, 20 och 40 grader. Platsen för studien är belägen strax sydväst om Gävle i en nedlagd grustäkt med både hårt packat och något lösare underlag. Storleken för studieområdet begränsades till 200 x 300 m, vilket ger en 6 ha stor yta. Med utrustning för mätning med GNSS (Global Navigation Satellite System) mättes två stompunkter in med Nätverks-RTK (Real Time Kinematic). Därefter skapades ett stomnät med åtta punkter. Totalt mättes 26 kontrollytor in för jämförelser mot insamlade LiDAR-data. Datainsamlingen utfördes med obemannad flygfarkost (Unmanned Aerial Vehicle, UAV), GeoDrone X4L, utrustad med LiDAR-skannern YellowScan Surveyor meden integrerad IMU (Inertial Measurement Unit) från Applanix. Tillsammans bildade dessa enheter ett obemannat flygsystem (UAS) som kunde fjärrstyras och kommunicera sin position. All bearbetning utfördes i programvara från Terrasolid, baserat på data från flygrutten som först bearbetats i YellowScan CloudStation. Punkterna klassificerades för att urskilja marklassade punkter som användes vid generering av DTM:er. En justering av punktmolnet gjordes med avsikt att höja marklassade punkter för att motverka det brus som förekommer i data. Kontrollytorna kunde nu jämföras mot DTM:en och analyseras. Resultaten i studien visar att YellowScan Surveyor uppnår ett Root Mean Square (RMS) i höjd på 0,024 m vid 50 meters flyghöjd, vilket innebär 0,047 m utvidgad mätosäkerhet (2-sigma, 95 %). Även vid 80 meter uppnås relativt låg mätosäkerhet i höjd med ett RMS på 0,040 m. Resultaten i studien visar också att påverkan av mätning i en större skanningsvinkel inte är den enda faktor som försämrar resultatet. 

Feeling safe is important for residents in their neighborhoods, but how do residents living in an area rumored to be unsafe perceive safety? This case study examined the perceived safety in a vulnerable area (Swedish: Utsatt område) in Gävle, Sweden. These vulnerable neighborhoods fall under the Swedish million housing program that consist of residential areas with large and high resident buildings that are often densified. This study aimed to examine the residents’ perception of safety in a neighborhood with the same conditions, in addition to evaluate crime prevention in the area using crime prevention through environmental design principles. territoriality, natural surveillance, activity support and access control. The aim of this study was achieved by using the following methods: CPTED inventory, safety walks and a survey. The safety walk was conducted with residents of the area. The inventory showed that crime prevention in the area is considered low, however, the results from safety walk suggest that the residents perceive the area as moderately safe. This study provides some suggestions in order to provide better crime prevention and better perception of safety in the area.Examples among the suggestions were to better the lighting and create more pedestrian crossovers on the car-based roads to decrease possible barrier effects. 

Syftet med den här studien är att undersöka och ge en bild av hur svenska kommuner arbetar med att implementera Barnkonventionen i deras planeringsprocess. Studien genomfördes genom att skicka ut en enkätundersökning till alla Sveriges 290 kommuner för att skapa en uppfattning om vilka metoder och tillvägagångssätt kommuner använder, vilket resulterade i svar från 123 kommuner som studiens resultat baserades på. Det undersöktes även vilket av Boverkets tre definitioner av perspektiv på barn (Barns perspektiv, Barnperspektivet och Barnrättsperspektivet) svenska kommuner använder för att ge barn större inflytande och en ökad delaktighet i deras planeringsprocess. Studien undersökte även om det finns en eventuell skillnad i kommuners arbete beroende på deras befolkningsstorlek, samt vad detta kan bero på och leda till. Chi²-tester användes för att analysera kommunernas svar på enkäten och finna eventuella samband mellan variabler som kommunens befolkningsstorlek och deras svar på enkätfrågor. Ett eventuellt samband visar att det finns en skillnad i kommunens befolkningsstorlek och hur långt i arbetet med barns delaktighet i planeringsprocessen kommunen har kommit. Kommunernas svar kommer även att kategoriseras genom en delaktighetsmodell från UNICEF, vilket visar till vilken grad barn är delaktiga i kommunens planeringsprocess. Resultatet visar att svenska kommuner har kommit olika långt samt arbetar på olika sätt med implementeringen av Barnkonventionen. Via analyser, baserad på tillgängliga data går det att finna ett antal samband mellan kommunernas befolkningsstorlek och hur arbetet med barns delaktighet i planeringsprocessen går till. Befolkningsmässigt större kommuner ger barn i bredare utsträckning en mer delaktig roll i sin planering, då undersökningen visade att det är en större procentandel befolkningsmässigt stora kommuner där barn är delaktiga i planeringsprocessen. Samtidigt använder befolkningsmässigt mindre kommuner sig av metoder som ger barnen en större möjlighet att uttrycka sina åsikter och synpunkter på ett värdefullt sätt, som exempelvis workshops där kommunen kan arbeta närmare barnen tack vare den mindre befolkningsstorleken. Studien visar att majoriteten av de medverkande kommunerna uppnår minimikravet i delaktighetsmodellen, dock finns det förbättringspotential i synsättet på barn som en viktig tillgång i den fysiska planeringen. Om fler kommuner väljer att använda sig av Barns perspektiv kan kommuner ha ett synsätt som ger barn en större chans att vara delaktiga och få sina åsikter hörda, och sedan användas som beslutsunderlag

Vi står inför en mängd osäkerheter, utmaningar och risker, kända och okända, många av vilka är kopplade till globala förändringar. Ny bebyggelse måste planeras att bli långsiktigt hållbar trots framtida förändringar och för att lyckas måste planeringen hantera osäkerheter. Den rådande synen av hållbarhet har resulterat i ett planeringsideal som strävat efter hållbarhet som en vision av en ideal utformning. Forskningen om resiliens ifrågasätter däremot hur något statiskt kan vara hållbart inför osäkerheter och framtida förändringar. För att möta framtida förändringar måste arbetet för hållbarhet fokusera på att öka städers kapacitet att vara resilienta. Städer som är resilienta har kapacitet att anpassa sig till framtida förändringar och samtidigt behålla samma funktion, struktur och identitet.

Näringen är ett befintligt verksamhetsområde i Gävle vilket blivit utpekat som lämpligt för en större samlad exploatering. Genom att jämföra Gävle kommuns intention och ambition för Näringen kontra teoretiska principer för ökad resiliens i stadsmiljö syftar studien att undersöka i vilken utsträckning resiliens införlivas i planerings- och utvecklingsprocessen. Intentionerna och ambitionerna jämfördes med teoretiska resiliensprinciper genom en kvalitativ innehållsanalys av styrdokument och intervjuer med två tjänstemän.

Av studiens resultat framgår det att kommunens intentioner och ambitioner i vissa avseenden ligger i linje med principerna för ökad resiliens i städer, men missar viktiga aspekter inom principerna. Kommunen eftersöker nya innovativa sätt att planera på, vilket principerna för resiliens kan bidra med. En problematik som kunde utläsas var att socio-ekonomiska förutsättningar och faktorer prioriteras över naturgeografiska faktorer och förutsättningar vilket kan leda till minskad hållbarhet och resiliens.

Implementering av principerna i den kommunala planeringen anses inte i alla lägen vara enkelt till följd av att principerna i vissa aspekter överlappar varandra, beroende på vilken skala som planeras. Gävle kommuns rådande syn av hållbarhet ligger inte heller i linje med synsättet forskningen av resiliens förespråkar, att vi alla lever och verkar i komplexa social-ekologiska system. Resiliens behandlar komplexa teorier och försök till implementering av resiliensprinciper utan förståelse för systems komplexitet kan leda till att utfallet inte blir lyckat. Resiliensprincipen adaptiv planering innehåller potential för kontinuerligt lärande om social-ekologiska system och anses vara den princip som bör prioriteras i praktiken för hållbarhet genom resiliens.

Att bo i husbåt är en boendeform som fortfarande håller på att etableras på bostadsmarknaden, och regelverket kring detta är nästintill obefintligt. Det har inte återfunnits någon lagstiftning som hanterar boende på vatten och det råder tvivel om vad som gäller vid upplåtelse av husbåtar vid en kajplats. Reglerna kring upprättandet av husbåtar faller mellan plan- och bygglagstiftningen och hamnens egna regler vilket gör att det inte konkret går att säga vilken upplåtelseform som är den mest tillämpbara sett för både markägaren och den som vill bo på vatten. För att få svar på frågeställningarna i denna studie har intervjuer genomförts med olika parter dessutom har olika lantmäteriförrättningar, där vattenfastigheter bildats, analyserats. Intervjuerna genomfördes sedan med telefonintervju med semistrukturerad metod samt via mailkonversation med några enstaka respondenter. Avtalshandläggare, nyttjanderättshavare, mäklare, ett företag som producerar flytande villor och en förrättningslantmätare kontaktades för att få olika perspektiv på upplåtelsen av kajplatserna. Analysen av förrättningsakterna gav en djupare förståelse över hur fastighetsbildning på vatten sker. Respondenterna i studien uppfattade den svenska lagen lika ofullständig som författarna gjorde när det gäller boende på vatten. Resultaten visar att beroende på vilken typ av boendeform kan lagen tillämpas på olika sätt. Studien visar att den bästa lösningen för flytande villor borde vara att bilda vattenfastigheter, vilket skulle göra att villan blir fastighetstillbehör. Detta skulle göra att belåningen av villan är möjlig. När det handlar om husbåtar som är i form av ett fartyg visar studien att den bästa lösningen för denna boendeform är att tillämpa lägenhetsarrende med längsta möjliga upplåtelsetid som är 25 år. Att ha lägenhetsarrende gör det dock svårt för belåningen.

Hydrologiska analyser blir ett allt vanligare tillvägagångssätt för att kunna planera inför eventuella översvämningar. Då naturkatastrofer som dessa kommer öka i framtiden i takt med att temperaturen höjs och nederbörden ökar så har Fagerstakommun påbörjat framtagning av skyfallskartering. Syftet med studien är att undersöka hur resultatet av skyfallskartering och hydrologisk modellering påverkas av dataunderlagetsupplösning. Ytterligare ett mål med arbetet är att undersöka om den nationella höjdmodellen (NH) lämpar sig att användas som underlag vid framtida skyfallskarteringar.Området som berörs av studien ligger beläget i Fagerstas centrala stadskärna och delades uppi ett område nordväst om Bergslagssjukhuset och ett i stadsdelen Västanfors. Fagersta kommun har genomfört en laserskanning som ligger till grund för dataunderlagen i analyserna. Laserpunkterna harförarbetats i Cyclone 3DRochberäknatsi FME Workbenchgenom TIN (Triangulated Irregular Network) och sedan har digitala höjdmodeller (eng. digital elevation model, DEM) skapats i upplösningarna 0,5 m, 1 m, 2 m, 5 m, 10 m, 25 m och 50 m. Även den nyligen framställda NH användes som ett underlag. Denna består av en DEM i upplösning 1 m. Skyfallskartering genomfördes i ArcMap 10.8 medmetoden att lokalisera lågpunkter som riskerar att svämmas över. Hydrologisk modellering tillämpades i syfte att framställa flödesvägar som visar var vattnet rinner vid översvämning. Resultaten jämfördes med hjälp av feature agreement statisticssom visade hur bra dataunderlagen överensstämde mot referensupplösningen på 0,5 m. Ytterligare valideringar gjordes mot en skyfallskartering som tillhandahölls av Fagersta kommun. Denna genomfördes år 2017 av SMHI på uppdrag av Länsstyrelsen och jämfördes mot 0,5 m, 1 m och NH 1 m.Resultat från skyfallskarteringen visade att NH överensstämmer väl med Fagerstas egna skyfallskartering. Det visade att utbredningen generellt ökar och fill-up värdet minskar vid en lägre upplösning. Tvärsnitt från lågpunkterna visade attdetta även generaliserar djupet. De hydrologiska modelleringarna styrker att lägre upplösning generaliserar området. En slutsats kan dras att upplösningarna på 10 m och uppåt inte böranvändas vid en mer noggrann analys. Däremot kan de vara tillräckliga som underlag vid översiktlig kartering. Ytterligare slutsats drogsatt NH lämpar sig som underlag vid skyfallskartering för de flesta ändamålen. Ett underlag med tätare punkttäthet bör dockanvändas vid analyser som kräver ett mer detaljerat resultat.

Att genomföra tvingande marköverföring är något som inte tillämpas oftare än marköverföringar som har en överenskommelse mellan parterna. Trots det händer det att parterna inte kommer överens och att förrättningslantmätaren blir tvungen att genomföra handläggningen på ett sätt som resulterar i en tvingande marköverföring. Det är en komplicerad process som involverar speciella paragrafer för endast detta ändamål. Utöver det tillämpande kapitel ska förrättningslantmätaren även ta hänsyn till egendomsskyddet vilket härstammar i en av Sveriges grundlagar. Egendomsskyddet är ett villkor som trots sitt tidiga ursprung börjar bli mer aktuellt efter rättsfallet NJA 2018 s. 753.

Målet med forskningen som författarna genomfört är att bidra till ett åskådliggörande av tydligare riktlinjer för hur förrättningslantmätare kan gå till väga i sin handläggning av tvingande marköverföring. Utifrån forskningens frågeställning presenteras förslag för hur och när proportionalitetsprincipen kan prövas.

För att besvara forskningens frågeställning tillämpar författarna olika kvalitativa forskningsmetoder och jämför sedan dessa med varandra i framställandet av resultatet. En rättsdogmatisk metod har tillämpats genom en analys av hur paragrafer används i praktiken. Utöver detta har intervjuer tillsammans med förrättningslantmätare och jurister utförts. Författarna har intervjuat två yrkesgrupper för att diskutera ämnet utifrån olika yrkesgruppers synvinklar. Genomförandet grundas på ett semistrukturerat förhållningssätt och skedde via Skype och telefonkommunikation.

Respondenternas svar och den rättsdogmatiska analysen visar på att förrättningslantmätare och domstolar är inne på samma spår för vilka villkor som ska prövas i tillämpandet av tvingande marköverföring. Resultatet visar dock på en otydlighet gällande när egendomsskyddet ska prövas och viktiga definitioner för prövningen i strikt mening. Slutsatserna av forskningen visar att NJA 1996 s. 110 fastslog att egendomsskyddet var uppfyllt genom prövning av 5 kap. Fastighetsbildningslagen (SFS 1970:988). För att fastställa en officiell prövningsordning i tvingande marköverföring behövs fler domslut och riktlinjer. Vad som är möjligt att göra inom ett relativt kort tidsspann är att utveckla befintlig handbok och fastställa definitionen för vad ett angeläget intresse innebär i fastighetsbildningskontext.

The utilization of remote sensing observations to monitor essential climate variables (ECVs) has become increasingly important in studying their regional and global impacts, as defined by the Global Climate Observing System (GCOS). Understanding the Earth’s surface conditions, including soil moisture runoff, snow, temperature, precipitation, water vapour, radiation, groundwater and sea surface height (SSH), can positively impact the environment and ecosystems. Here, the authors present an overview of how global navigation satellite systems (GNSS) can be employed for environmental monitoring, with a particular focus on sea surface height monitoring. This includes examination of the advantages and disadvantages of utilizing a network of permanent GNSS stations for monitoring sea level rise along shorelines.

Human-made infrastructure, such as dams, bridges, tunnels, and high towers, requires highly precise geodetic control networks and continuous monitoring to detect potential failure risks and plan civil engineering maintenance works. In classical 2D geodetic networks, reducing slope distances to horizontal ones is an important task for engineers. The common practice for this reduction involves using vertical angles and applying trigonometric rules. However, using vertical angles introduces systematic errors, primarily due to air refraction, deflections of the vertical (DOV), and the geometric effects of the reference surface, whether it is a sphere or an ellipsoid. Therefore, employing vertical angles in establishing geodetic control networks in 2D is challenging due to these systematic errors. To mitigate the refraction and DOV effects, reciprocal observations of vertical angles can be considered, especially if the elevation differences are small. In this study, we quantify these effects and propose an innovative solution to eliminate these systematic errors in small-scale geodetic networks. Specifically, we propose a new technique that does not rely on vertical angles for the reduction of distances, which is called the network-aided method. Thus, the geometric, physical, and refraction effects cancel out in this method. The results of this study hold significant importance for surveying guidelines. The main advantage of the proposed method is less fieldwork and, hence cost reduction since there is no need for different OFF-construction (reference) and ON-construction (monitoring) networks. Consequently, the number of network points will be less than in traditional networks. There is no need for reciprocal observations since vertical angles are not utilized, while the precision remains equal or even superior (in terms of quality factors i.e., higher redundancy numbers and smaller error ellipses).

Most human-made infrastructures require regular deformation monitoring to detect failure risks and plan maintenance works. Continuous health monitoring is crucial for assessing infrastructure stability and plays a key role in mitigating damages and disasters within various environmental and engineering contexts. Structural deformation monitoring methods can be divided into two methods: geodetic and non-geodetic. Geodetic techniques enable the detection of displacements with respect to an external geodetic reference system, while non-geodetic methods can detect relative, internal changes within the monitored object. Both methods will be covered in this lecture note. In addition, after presenting the theoretical background and principle of the least-squares approach in Chapter 1, the necessary recommendations and guidelines for deformation monitoring using geodetic and non-geodetic methods will be provided.

The aim of this lecture note is to provide a theoretical background in the field of deformation monitoring, specifically using geodetic methods, for engineers, students, and researchers. One of the motivations behind this effort is the lack of references that adequately present the methods and recommendations for this purpose.

Airborne mobile mapping is one of the most important data acquisitionmethods for producing topographical maps and extracting terrain featuresfrom aerial images. The interest in 3D geospatial data is expanding, andtechnology is growing at an unprecedented speed with new digitalcamera mapping systems. Different sensors are used for data acquisitionin modern airborne photogrammetry. GNSS/INS (Inertial NavigationSystems) applications are developing, especially for direct georeferencingin airborne photogrammetry. Achieving accurately georeferencedproducts from the integration of GNSS and INS requires removingexisting systematic errors/bias, due to different reference systems, in themobile mapping systems. The collected data should refer to the samereference system; otherwise, it can impose a systematic shift in theresults. In this presentation, we assess the impact of the deflection ofverticals (i.e. the angle between the plumb line and normal to thereference ellipsoid) on the obtained horizontal and vertical coordinates.

The Earth's mass redistribution due to deglaciation and recent ice sheet melting causes changes in the Earth's gravity field and vertical land motion in Greenland. The changes are because of ongoing mass redistribution and related elastic (on a short time scale) and viscoelastic (on time scales of a few thousands of years) responses. These signatures can be used to determine the mantle viscosity. In this study, we infer the mantle viscosity associated with the glacial isostatic adjustment (GIA) and long-wavelength geoid beneath the Greenland lithosphere. The viscosity is determined based on a spatio-spectral analysis of the Earth's gravity field and the land uplift rate in order to find the GIA-related gravity field. We used different land uplift data, that is, the vertical land motions obtained by the Greenland Global Positioning System (GPS) Network (GNET), gravity recovery and climate experiment (GRACE) and glacial isostatic adjustment (GIA) data, and also combined them using the Kalman filtering technique. Using different land uplift rates, one can obtain different GIA-related gravity fields. As shown in this study, the mantle viscosities of 1.9 × 1022 Pa s and 7.8 × 1021 Pa s for a depth of 200–700 km are obtained using ICE-6G (VM5a) model and the combined land uplift model, respectively, and the GIA-related gravity potential signal

The Earth’s mass redistribution due to deglaciation and recent ice sheet melting causes changes in the Earth’s gravity field and vertical land motion in Greenland. The changes are because of ongoing mass redistribution and related elastic (on a short time scale) and viscoelastic (on time scales of a few thousands of years) responses. These signatures can be used to determine the mantle viscosity. In this study, we infer the mantle viscosity associated with the glacial isostatic adjustment (GIA) and long-wavelength geoid beneath the Greenland lithosphere. The viscosity is determined based on a spatio-spectral analysis of the Earth’s gravity field and the land uplift rate in order to find the GIA-related gravity field. We used and evaluated different land uplift data, i.e. the vertical land motions obtained by the Greenland Global Positioning System (GPS) Network (GNET), GRACE and Glacial Isostatic Adjustment (GIA) data. In addition, a  combined land uplift rate using the Kalman filtering technique is presented in this study. We extract the GIA-related gravity signals by filtering the other effects due to the deeper masses i.e. core-mantle (related to long-wavelengths) and topography (related to short-wavelengths). To do this, we applied correlation analysis to detect the best harmonic window. Finally, the mantle viscosity using the obtained GIA-related gravity field is estimated. Using different land uplift rates, one can obtain different GIA-related gravity fields. For example, different harmonic windows were obtained by employing different land uplift datasets, e.g. the truncated geoid model with a harmonic window between degrees 10 to 39 and 10 to 25 showed a maximum correlation with the GIA model ICE-6G (VM5a) and the combined land uplift rates, respectively. As shown in this study, the mantle viscosities of 1.6×1022 Pa s and 0.9×1022 Pa s for a depth of 200  to 650  km are obtained using ICE-6G (VM5a) model and the combined land uplift model, respectively, and the GIA-related gravity potential signal.

Remote sensing observations of Essential Climate Variables (ECVs) provide a means of studying their global and regional impacts. Coastal GNSS stations measure water levels using GNSS Reflectometry (GNSS-R) technique by determining the vertical distance between the antenna and the water surface. In this study, GNSS-R data from four stations over three months were used to estimate sea surface heights (SSH) and assess accuracy using nearest tide gauge observations. Results showed that GNSS signals from GPS, GLONASS, Galileo, and BeiDou were accurate for the SSH estimation. In addition, 145 significant tidal frequencies were extracted using the GNSS-R and tide gauge time series by employing the Least Square Harmonic Estimation (LS-HE) approach. The study demonstrates the usefulness of GNSS-R for tide studies and its potential use alongside tide gauge measurements in coastal locations.

The principle of isostasy plays an important role to understand the relation between different geodynamic processes. Although, it is difficult to find an exact method that delivers a complete image of the Earth structure. However, gravimetric methods are alternative to provide images of the interior of the Earth. The Earth’s crust parameters, i.e. crustal depth and crust-mantle density contrast, can reveal adequate information about the solid Earth system such as volcanic activity, earthquake and continental rifting. Hence, in this study, a combine Moho model using seismic and gravity data is determined to investigate the relationship between the isostatic state of the lithosphere and seismic activities in East Africa. Our results show that isostatic equilibrium and compensation states are closely correlated to the seismicity patterns in the study area. For example, several studies suggest that African superplume causes the rift valley, and consequently differences in crustal and mantle densities occur. This paper presents a method to determine the crustal thickness and crust-mantle density contrast and consequently one can observe low-density contrast (about 200 kg/m3 ) and thin crust (about 30 km) near the triple junction plate tectonics in East Africa (Afar Triangle), which confirms the state of overcompensation in the rift valley areas. Furthermore, the density structure of the lithosphere shows a large correlation with the earthquake activity, sub-crustal stress and volcanic distribution across East Africa.

There is an exceptional opportunity of achieving simultaneous and complementary data from a multitude of geoscience and environmental near-earth orbiting artificial satellites to study phenomena related to the climate change e.g. sea level change, ice melting, soil moisture variation, temperature changes, and earth surface deformations. In this study, we focus on permafrost thawing and its associated gravity change, and organic material changes using GRACE data and other satellite- and ground-based observations. The estimation of permafrost changes requires combining information from various sources, particularly using the gravity field change, surface temperature change, and GIA. The most significant factor for careful monitoring of the permafrost thawing is the fact that this process could be responsible for releasing an additional enormous amount of greenhouse gases emitted to the atmosphere, most importantly to mention Carbone dioxide and Methane that are currently stored in the frozen ground. The results of a preliminary numerical analysis reveal a possible existence of a high correlation between the secular trends of greenhouse gases, temperature and equivalent water thickness in the selected regions. Furthermore, according to our estimates based on processing the GRACE data, the groundwater storage attributed to the due to permafrost thawing increased at the annual rates of 3.4, 3.8, 4.4 and 4.0 cm, in Siberia, northern Alaska, and Canada. Despite a rather preliminary character of our results, these findings indicate that the methodology developed and applied in this study should be improved by incorporating the in situ permafrost measurements.

GNSS/INS applications are being developed, especially for direct georeferencing in airborne photogrammetry. Achieving accurately georeferenced products from the integration of GNSS and INS requires removing systematic errors in the mobile mapping systems. The INS sensor's uncertainty is decreasing; therefore, the influence of the deflection of verticals (DOV, the angle between the plumb line and normal to the ellipsoid) should be considered in the direct georeferencing. Otherwise, an error is imposed for calculating the exterior orientation parameters of the aerial images and aerial laser scanning. This study determines the DOV using the EGM2008 model and gravity data in Sweden. The impact of the DOVs on horizontal and vertical coordinates, considering different flight altitudes and camera field of view, is assessed. The results confirm that the calculated DOV components using the EGM2008 model are sufficiently accurate for aerial mapping system purposes except for mountainous areas because the topographic signal is not modelled correctly.

Direct georeferencing of airborne mobile mapping systems is developing with unprecedented speed using GNSS/INSintegration. Removal of systematic errors is required for achieving a high accurate georeferenced product in mobile mappingplatforms with integrated GNSS/INS sensors. It is crucial to consider the deflection of verticals (DOV) in direct georeferencing dueto the recently improved INS sensor accuracy. This study determines the DOV using Sweden’s EGM2008 model and gravity data.The influence of the DOVs on horizontal and vertical coordinates and considering different flight heights is assessed. The resultsconfirm that the calculated DOV components using the EGM2008 model are sufficiently accurate for aerial photogrammetrypurposes except for the mountainous areas because the topographic signal is not modeled correctly.

What are the key challenges in establishing precise geodetic control networks? This is one of the most important tasks of geodesists and land surveyors, since geodetic control networks are essential for the deformation and environmental monitoring of dams, tunnels, high towers, landslides and bridges, among others. This article discusses the main challenges relating to vertical angles and provides some recommendations for how they can be overcome.

Determination of the Earth’s gravity field and geopotential value is one of the fundamental topics in physical geodesy. Traditional terrestrial gravity and precise leveling measurements can be used to determine the geopotential values at a local or regional scale. However, recent developments in optical atomic clocks have not only rapidly improved fundamental science but also contributed to applied research. The latest generation of optical clocks is approaching the accuracy level of 10−18 when facilitating atomic clock networks. These systems allow examining fundamental theories and many research applications, such as atomic clocks applications in relativistic geodesy, to precisely determine the Earth’s gravity field parameters (e.g., geopotential values). According to the theory of relativistic geodesy, the frequency difference measured by an optical clock network is related to the gravity potential anomaly, provided that the effects of disturbing signals (i.e., tidal and non-tidal contributions) are filtered out. The relativistic geodesy principle could be used for a practical realization of global geodetic infrastructure, most importantly, a vertical datum unification or realization of height systems. This paper aims to review the background of relativistic (clock-based) geodesy and study the variations of optical atomic clock measurements (e.g., due to hydrology loading and land motion).

In classical two-dimensional (2D) geodetic networks, reducing slope distances to horizontal ones is an important task for engineers. These horizontal distances along with horizontal directions are used in 2D geodetic adjustment. The common practice for this reduction is the use of vertical angles to reduce distances using trigonometric rules. However, one faces systematic effects when using vertical angles. These effects are mainly due to refraction, deflection of the vertical (DOV), and the geometric effect of the reference surface (sphere or ellipsoid). To mitigate refraction and DOV effects, one can choose to observe the vertical angles reciprocally if the baseline points’ elevation difference is small. This paper quantifies these effects and proposes a proper solution to eliminate the effects in small-scale geodetic networks (where the longest distances are less than 5 km). The goal is to calculate slope distances into horizontal ones appropriately. For this purpose, we used the SWEN17_RH2000 quasigeoid model (in Sweden) to study the impact of the DOV applying different baseline lengths, azimuths, and vertical angles. Finally, we propose an approach to study the impact of the geometric effect on vertical angles. We illustrate that the DOV and the geometric effects on vertical angles measured reciprocally are significant if the height difference of the start point and endpoint in the baseline is large. Geometric correction should be considered for the measured vertical angles to calculate horizontal distances correctly if the network points are not on the same elevation, even if the vertical angles are measured reciprocally. 

Vertical land motion and the redistribution of masses within and on the surface of the Earth affect the Earth’s gravity field. Hence, studying the ratio between temporal changes of the surface gravity g˙ and height (h˙) is important in geoscience, e.g., for reduction of gravity observations, assessing satellite gravimetry missions, and tuning vertical land motion models. Sjöberg and Bagherbandi (2020) estimated a combined ratio of g˙/h˙ in Fennoscandia based on relative gravity observations along the 63 degree gravity line running from Vågstranda in Norway to Joensuu in Finland, 688 absolute gravity observations observed at 59 stations over Fennoscandia, monthly gravity data derived from the GRACE satellite mission between January 2003 and August 2016, as well as a land uplift model. The weighted least-squares solution of all these data was g˙/h˙ = − 0.166 ± 0.011 μGal/mm, which corresponds to an upper mantle density of about 3402 ± 95 kg/m3. The present note includes additional GRACE data to June 2017 and GRACE Follow-on data from June 2018 to November 2023. The resulting weighted least-squares solution for all data is g˙/h˙ = − 0.160 ± 0.011 μGal/mm, yielding an upper mantle density of about 3546 ± 71 kg/m3. The outcomes show the importance of satellite gravimetry data in Glacial Isostatic Adjustment (GIA) modeling and other parameters such as land uplift rate. Utilizing a longer time span of GRACE and GRACE Follow-on data allows us to capture fine variations and trends in the gravity-to-height ratio with better precision. This will be useful for constraining and adjusting GIA models and refining gravity observations.