This article is based on narratives from 20 women who have experienced domestic violence and abuse (DVA). Based on in-depth interviews, we explored their lived experiences of the mechanisms and meanings of loneliness in the context of DVA. The women experienced social and existential loneliness, not as passive consequences of victimization, but through active isolating and lonely-making tactics inflicted on them by the abusers, as well as through responses from personal and professional networks and institutions. We present the concept lonelification to offer a framework for the understanding of lonely-making as a core aspect of DVA, which targets women's sense of self, reality, and connectedness.

My friends, family, relatives … One by one they had to go. But it was always my decision to make. He indoctrinated me that they were so dirty and bad - one was a whore and the other one was a whore. But I was always the one who had to make the decision, and he always said in the end that “Yes, but you must decide for yourself.” He wanted to make it look like it was me, even though he was the one who decided. And little by little everyone disappeared, and eventually, I had no contact with anyone.

The woman quoted above participated in the interview study on which this article is based, where we explored experiences of loneliness among victim-survivors of domestic violence and abuse (DVA). The quote captures loneliness, not as a passive consequence, but as an active process orchestrated by the abuser through tactics that disrupt the woman's sense of self and reality. The focus of this article is to decode the processes, mechanisms, and meanings of loneliness based on victim-survivors’ lived experiences of DVA.

Rapporten En egen plats bygger på en forskningsstudie genomförd av Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid Uppsala universitet på uppdrag av Länsstyrelsen Gävleborg. Studien förenar flera perspektiv: den analyserar hur våld beaktas i socialtjänstens handläggning av ärenden om boende, belyser professionellas perspektiv på hinder och utvecklingsmöjligheter, och ger röst åt våldsutsatta kvinnors erfarenheter av bostadslöshet och bostadsinstabilitet i spåren av våldet. Den omfattar även en kunskapsöverblick och en genomgång av lagstiftning och andra regelverk samt hur dessa kan användas för att stärka våldsutsattas faktiska tillgång till stadigvarande bostad.

Studien visar hur vägen från skydd till varaktig trygghet ofta bryts av juridiska, organisatoriska och strukturella hinder. Ansvarsförskjutning mellan myndigheter, brist på samordning och ojämlika förutsättningar mellan kommuner gör att skyddsbehov och långsiktig stabilitet i praktiken blir beroende av lokala tolkningar, organisationsstrukturer och förhållningssätt till våldsutsattas behov. Den nationella likvärdigheten brister, och våldsutsatta kvinnor och barn riskerar att stå utan tryggt och stadigvarande boende långt efter att de lämnat förövaren.

Resultaten av denna studie visar att brist på stadigvarande bostad inte endast är ett socialt problem, utan en förlängning av våldet. När kvinnor tvingas tillbaka till osäkra eller tillfälliga lösningar undergrävs såväl trygghet som återhämtning. Våldets konsekvenser följer dem i nya former – ekonomiska, juridiska och rumsliga. Bostaden framträder därmed som en del av våldets samhälleliga struktur, men också som en avgörande del av lösningen. Att tillgängliggöra stadigvarande bostäder med flexibla stödsystem blir inte en biståndsfråga, utan en investering i trygghet, våldsprevention och ett samhälle som håller samman.

Rapporten identifierar flera centrala utvecklingsområden. För det första synliggörs platsförlust som en central konsekvens av våldet. När kvinnor och barn tvingas lämna sina hem utan möjlighet att påverka situationen uppstår inte bara praktiska utan existentiella förluster – av minnen, identitet och tillhörighet. Att återuppbygga livet på en plats blir en del av återhämtningsprocessen vilket understryker behovet av stabilitet och egenmakt i boendelösningar.

För det andra framträder glesbygdens särskilda utmaningar. I mindre kommuner försvåras tillgången till skydd och stöd genom långa avstånd, brist på specialiserade verksamheter, svag anonymitet och av social kontroll. Trygghetsarbetet behöver därför anpassas efter geografiska och sociala förutsättningar för att säkerställa likvärdighet i hela landet.

Vidare visar resultaten att barns rättigheter riskerar att försvagas när boendefrågan hanteras som en tillfällig insats för tak över huvudet. Barnets rätt till kontinuitet, skolgång och trygghet behöver vara styrande i beslut om våldsutsattas tillgång till stadigvarande bostad efter våld, i enlighet med barnkonventionen som svensk lag. Barns återhämtning är beroende av stabila miljöer fria från våld, där trygga relationer och rutiner kan etableras och bevaras. 

Ett annat återkommande mönster gäller bristande övergångar mellan kommuner. När kvinnor och barn behöver flytta till en annan kommun för att undkomma våld uppstår glapp i ansvar, insatser och samordning. Behovet av nationella riktlinjer för överlämning, överflyttning och gemensamt ekonomiskt ansvar är tydligt, för att säkerhet och skäliga levnadsvillkor inte ska äventyras av administrativa gränser, vilket ofta är fallet idag.

Studien i den här rapporten pekar på att bostaden är en våldspreventiv infrastruktur och en förutsättning för kvinnors och barns frihet och trygghet, och för social hållbarhet i linje med Agenda 2030. Den sociala hållbarheten i bostadspolitiken kan inte uppnås utan att frågan om könsrelaterat våld inkluderas. Våldets konsekvenser: ekonomiska och sociala, psykologiska och fysiska, följer kvinnor och barn långt efter separationen. Att säkerställa tillgång till stadigvarande bostad är därför en fråga om rättssäkerhet, folkhälsa och samhälleligt ansvar. 

Through history, restrictions of women's freedom and independence have been accentuated in gender-unequal opportunities and rights to property and land, to spatial autonomy and possibilities to enjoy a place of one's own. The importance of strengthening women's access to and control over property and land, including housing, has been highlighted in policy and research literature as crucial for safety and empowerment of women and children exposed to domestic violence and abuse (DVA). Yet, in the aftermath of DVA many women and children face homelessness, repeated moves between temporary accommodations and distant dislocations from places of belonging.

In this paper we explore practitioners’ perspectives on, and experiences of responding to, victim-survivor’s rights to and needs for stable housing and financial support in the aftermath of DVA and in the context of post-separation abuse (PSA). Group interviews and individual interviews were conducted with 42 practitioners from eight municipalities in a Swedish county. The interview-groups included practitioners from different social service units, women’s shelters, the police, spatial planning units and public housing companies.

The importance of stable housing after leaving an abuser, and the difficulties in providing it, was emphasized by all professional groups. A dominant discourse centered around the importance, yet lack of collaboration and consensus regarding effective working models and perspectives on DVA. Tensions between contradictory understandings surfaced between groups, across organizations and even between units within the same authorities.These tensions were expressed in disparate discourses and understandings of what victim-survivors who have lost their homes due to DVA and PSA need, are entitled to in terms of housing, financial support and protection, and regarding the possibilities for and meanings of victim-survivor’s influence over their own housing situation and spatial autonomy. In rural areas particular challenges and concerns were addressed that did not apply for larger municipalities in urban areas.

With generative AI based on large language models, personalized chatbots swept the globe in 2023. The new technology enables an interaction between users and AI, so suggestive that it can cognitively induce a hallucinatory experience of the machine as human. Thus, AI developers have rapidly brought the technology to market in various applications, including the creation of so-called sexting chatbots. Our initial investigation indicates that these chatbots both reproduce and reinforce core aspects of violence against women. It is not only about what is seen on the screen itself - where AI-girlfriends invite the user to control and victimize them - but also in the very communicative interaction where the sexting chatbot appears to reinforce patterns that draw on coercive control. In reality, domestic violence unfolds  as a pattern over time where the perpetrator gradually entraps the woman. In the interaction with a sexting chatbot, however, the user owns the 'AI-girlfriend' from the first moment. She is shaped entirely according to the man's preferences.

We intend to continue the examination of sexting chatbots and its link to gender-based violence. Our initial investigation raises questions beyond the sexting chatbot industry. What could be traced through this phenomenon is a more general business model for generative AI that appears to be based on the search for pre-existing cognitive patterns in users followed by reinforcement of these via fictitious mass-produced individual relationships. Such model could have a rapid and profound impact on the world, in more ways than we have examined so far.

Social relatedness and connectedness in time and space are essential for our fulfillment of basic needs and sense of self. Access to social resources and support is of particular importance for abilities to cope with hardships and recover from trauma. However, in the case of domestic violence and its aftermath, social isolation and disconnection appear to be central aspects. In this study we explored women’s lived experiences of social and existential loneliness related to domestic violence, from a response based approach. The purpose was two-fold: (1) to study mechanisms of loneliness in the context of domestic violence and its aftermath, and (2) to study the meaning that loneliness had in the women’s everyday lives. In-depth teller-focused interviews were conducted with 20 women who had been subjected to domestic violence by a previous partner. The interview data was analyzed through thematic analysis. We found that women experienced social and existential loneliness, not as a passive result of victimization, but through active isolating and ‘lonely-making’ tactics inflicted on them by the abusers, but also through the responses from authorities, pre- and post-separation. To describe these mechanisms, we present a model of the concept we call lonelification. The model illustrates how abusive tactics on a relational level, such as limitation of the woman's autonomy in time and space, and disruption of her sense of self and reality, are aimed at making women socially and existentially lonely. Furthermore, it describes how corresponding mechanisms on an institutional level reinforces abusers’ power and control. This study provides insights into the lived experiences of loneliness among women subjected to domestic violence and post-separation abuse. It also offers a framework for the understanding of loneliness as an integral aspect of domestic violence, illustrating how institutional responses may contribute to and prolong post-separation abuse. 

I Sverige uppskattas omkring 68 000 flickor och kvinnor ha utsatts för kvinnlig könsstympning, en praktik som beskrivs som grovt våld och brott mot mänskliga rättigheter med omfattande hälsokonsekvenser. Studien som presenteras i denna rapport var följeforskning av ett lokalt projekt som initierades av familjecentralen i Sätra, Gävle, med målsättningen att bidra till kunskapshöjning för personal inom de medverkande verksamheterna, utveckla interna rutiner för arbetet med att förebygga och upptäcka könsstympning, samt mynna ut i en samverkansöverenskommelse mellan verksamheterna för arbetet mot könsstympning. I projektet ingick verksamheter från exempelvis hälso- och sjukvård, socialtjänst, skola och förskola och rättsväsende. Studien genomfördes för att undersöka projektets betydelse för utvecklingen av kunskap, arbetssätt och samverkan avseende att förebygga, upptäcka och hantera kvinnlig könsstympning. Enkäter skickades ut vid tre olika tillfällen till samtliga anställda inom de medverkande verksamheterna, och intervjuer utfördes i början av verksamheternas arbete samt efter avslutat projekt. Därtill medverkade vi som genomförde studien i referensgruppens återkommande möten och utarbetade tillsammans med projektledaren en modell som kunde fungera som ett stöd i verksamheternas arbete med att utforma rutiner och handlingsplaner. 

Resultaten pekade på att deltagarna betraktade könsstympning som ett förekommande problem och att de förväntade sig att möta flickor och kvinnor som könsstympats eller riskerar att könsstympas. Projektet hade bidragit till att verksamheterna hade utvecklat arbetssätt, rutiner och beredskap för att upptäcka och motverka könsstympning samt för att hjälpa flickor och kvinnor som utsatts, och att fler medarbetare kände till sådana rutiner i slutet av projektet, men i vilken utsträckning dessa används i det praktiska arbetet är fortfarande oklart. Det fanns inga indikationer på att de som besvarat enkäten oftare ställde frågor om könsstympning till målgruppen eller att upptäckta eller misstänkta fall av könsstympning hade ökat. 

Resultaten från studien har implikationer för utformningen av utvecklingsarbete kring kvinnlig könsstympning. Baserat på de yrkesverksammas erfarenheter och den modell som utvecklades är det en utgångspunkt att arbetet kring könsstympning var väl förankrat hos ledningen och att det behandlades som en prioriterad del av arbetet. En annan viktig utgångspunkt är att yrkesverksamma inom verksamheterna får en grundkunskap om könsstympning samt att tydliga rutiner utformas för att ställa frågor om könsstympning, upptäcka könsstympning och hantera ärenden gällande könsstympning. En tredje viktig utgångspunkt är utvecklingen av former och rutiner för samverkan mellan verksamheter gällande kvinnlig könsstympning på en övergripande nivå och vid hanteringen av individuella ärenden. Studien väcker frågor om hur grundkunskap, rutiner, samverkan och kommunikation kan hållas levande över tid. Utmaningar i detta arbete beskrevs i synnerhet i verksamheter där fall av könsstympning sällan förekommer, upptäcks eller aktualiseras, vilket gällde många av verksamheterna i projektet.

In Sweden, it is estimated that around 68,000 girls and women have been subjected to female genital mutilation (FGM), a practice described as gross violence and a violation of human rights with extensive health consequences. The study presented in this report was participatory research of a local project aiming to increase knowledge and develop work routines to prevent and detect FGM, resulting in a cooperation agreement between the participating organizations. The study was carried out to examine the project's importance for the development of knowledge, working methods and collaboration regarding FGM prevention, detection, and support. Questionnaires were sent out on three different occasions to all employees within the participating organizations, and interviews were conducted at the beginning of their work and after the project was completed. We also participated in the reference group's recurring meetings and, together with the project manager, developed a model that could function as a support in designing routines and action plans.

The results indicated that the participants considered FGM as an existing problem and that they expected to meet girls and women who have been exposed or are at risk of FGM. The project had contributed to the development of working methods, routines, and readiness to detect and counter FGM and to help girls and women who have been exposed, and that more employees were familiar with such routines at the end of the project, but to what extent these are used is still unclear. There were no indications that the target group were asked questions about FGM more often or that cases of FGM had increased.

The results have implications for the design of development work countering FGM. Based on the experiences of the professionals and the model that was developed, the work needs to be well anchored within management and prioritized in the organization. Another important aspect is that professionals obtain basic knowledge of FGM and that clear routines are devised to ask questions about FGM, detect FGM and deal with FGM cases. A third important point of departure for this work is the development of forms and routines for cooperation between organizations. The study raises questions about how basic knowledge, routines, cooperation, and communication can be maintained over time, especially in organizations were cases of FGM rarely occur.