I takt med förändringar i välfärdsstaten och ökade förväntningar på ideella aktörer att bidra till välfärd och inkludering har civilsamhällets roll i integrationen av migranter vidgats under senare år. Civilsamhällets insatser är särskilt betydelsefulla för marginaliserade grupper så som migranter med begränsad skolgång och avsaknad av yrkesutbildning. Syftet med denna studie var att undersöka hur olika aktörer inom civilsamhället i Gävleborg arbetar med och främjar inkludering och integration av migranter, med fokus på tredjelandsmedborgare med låg utbildning som står långt ifrån arbetsmarknaden. Syftet var också att undersöka hur olika aktörer samverkar med varandra, liksom respondenternas syn på migranters möjligheter till deltagande i aktiviteter och inflytande i organisationerna.

Studien bygger på kvalitativa intervjuer med 27 representanter från en bredd av civilsamhällets aktörer i Gävleborgs län, bestående av studieförbund, humanitära organisationer, religiösa samfund, idrotts- och kulturföreningar samt sociala rörelser. Resultaten visar att flertalet av civilsamhällets aktörer ser sig som ett komplement till offentliga verksamheter. Vissa erbjuder arbetsmarknadspolitiska insatser på uppdrag av Arbetsförmedlingen eller kommunen, men tonvikten ligger på mer socialt inriktade aktiviteter, såsom språkcaféer och sociala mötesplatser. Dessa aktiviteter är mindre kravfyllda än myndigheternas insatser och handlar om att skapa trygga mötesplatser och sociala sammanhang, vilket bidrar till att skapa tillit, vidga sociala nätverk och främja inkludering. En viktig aspekt är att aktiviteterna är relationsskapande, vilket kan spela en särskild betydelse för migranter med låg utbildning som ofta är i behov av mer personligt stöd än vad de arbetsmarknadspolitiska insatserna i många fall erbjuder. Samverkan mellan aktörerna inom civilsamhället samt kommun och andra myndigheter utgör en viktig förutsättning för integrationsarbetet. Detta fungerade väl i vissa av de studerade kommunerna. Samtidigt framkom olika utmaningar, bland annat skillnader i organisatoriska logiker. Civilsamhällets betoning på frivillighet är inte alltid förenlig med myndigheters krav på kontroll och uppföljning. Studien visar även att migranters deltagande och inflytande inom civilsamhället är begränsat, särskilt bland migranter med låg utbildning. Resultaten pekar därför på att det inte räcker att enbart erbjuda särskilda aktiviteter för att nå denna grupp. I stället krävs riktad kommunikation och anpassning av verksamheten utifrån målgruppens behov för att öka deras engagemang och delaktighet inom organisationerna.

Sammanfattningsvis visar studien att civilsamhället spelar en central roll i migranters etablering, inte minst genom sitt förtroende hos målgruppen och sin förmåga att erbjuda flexibla och relationsbaserade insatser. Samtidigt uppstår spänningar i relationen till offentliga aktörer, vilket innebär att civilsamhällets roll som komplement till välfärdsstaten ständigt behöver förhandlas och omförhandlas. Därför behöver formerna för samverkan kontinuerligt utvecklas för att skapa mer långsiktiga och hållbara vägar till integration för migranter med låg utbildning.

Purpose: This study examines factors that facilitate or limit empowerment within Swedish residential care homes based on the perspectives of first-line managers, care workers, and residents' relatives. Empowerment among formal and informal supporters may create conditions for residents' empowerment and self-determination.

Methods: Secondary analysis was conducted using data from two projects across 19 residential care homes, including six group interviews with 24 care workers, 16 individual interviews with relatives, and 19 interviews with first-line managers. Structural and psychological empowerment was used as an analytical framework.

Results: Empowerment was shaped by structural conditions such as time, staffing, decision-making authority and everyday interactions. Care workers and managers described how limited resources and authority reduced their ability to meet professional standards and policy expectations. Relatives often felt excluded, which weakened their influence and affected residents' opportunities for self-determination. Empowerment is interdependent across roles: constraints experienced by one group can limit the others, while supportive structures can strengthen empowerment across the system. At times, tensions arose regarding whose influence should take precedence in decisions.

Conclusion: Strengthening structural conditions and supportive relationships at all organizational levels is essential for sustainable work environments and high-quality, person-centered care, particularly for residents who depend on others in decision-making.

Purpose: To explore how cancer survivors experience work-related well-being and aspects influencing their experience of it, one year after cancer treatment.

Methods: During the development of a work-related intervention, cancer survivors (n = 22, 67% was female, age md 56 years) were interviewed using purposive sampling one year post chemo-/radiotherapy for breast, prostate or colorectal cancer. Inductive content analysis was applied.

Results: The first year after treatment was described as a transition period in which cancer survivors strove to regain their general well-being but were able to experience work-related well-being even when their general well-being was limited. Their work-related experiences were characterised by a balance between personal readiness for work participation and workload. Daily life and working life were described as interdependent, requiring strategies to maintain balance. There was a vulnerability in handling the demands of work. Both general well-being and work-related well-being were promoted by the absence of side effects and the availability of guidance and responsiveness from caregivers and employers.

Conclusion: One year after treatment, cancer survivors considered participation in work life to be important for their well-being. At the same time, the need for enhanced preparation was expressed for balancing work and private life, managing remaining side effects, and navigating ongoing rehabilitation. Our results suggest that the interplay between personal preparedness and work-related stress is central to work-related well-being, highlighting the importance of addressing work-related aspects early in treatment. The findings also indicate that available resources in cancer rehabilitation are underused relative to patients' individual needs.

Implications for cancer survivors: Cancer survivors desired a more holistic rehabilitation, as both general well-being and work-related well-being encompass life after illness as well as the process of returning to work. Strengthening and clearly defining the role of contact nurses regarding work-related issues, and establishing early collaboration between the cancer survivor, employer, and rehabilitation coordinators, can improve support for return to work. Further research is needed to investigate how these discussions and support efforts can be structured and how models and theories can be applied to contribute to increased focus on issues related to work-related well-being after cancer.

Samverkan Gävleborg 2022 is a four-year integration project funded by the European Union. The County Administrative Board of Gävleborg is the project owner. The project includes eight municipalities in Gävleborg, RF-Sisu, and the University of Gävle. In each participating organization, there is a sub-project manager responsible for overseeing local work and reporting to the County Administrative Board.

This work report examines the process from the time third-country nationals (TLM) arrive in a municipality until they gain employment or participate in various activities. The work is based on data accessible to the municipalities for a total of 37 individuals from eight Gävleborg municipalities. Additionally, sub-project managers participated in a workshop where they reflected on the process, and these reflections are part of the report's foundation. The compilation shows that TLMs need to register their residence, receive support through the Swedish Public Employment Service's establishment program, enroll in Swedish for Immigrants (SFI), and gain work experience. The most common activities are SFI, followed by some form of internship. Between each activity, there is typically a waiting period. It is easy to view this waiting period as passive time when the individual is not involved in any organized activity. However, the person can engage in certain activities while waiting for decisions from Migrationsverket (the Migration Agency) or other authorities. There can be active waiting times, meaning waiting periods should not always be equated with passive time.

Municipalities often play a critical role in supporting individuals and ensuring waiting times do not become entirely passive. The individuals may need both practical assistance and cognitive and emotional support.

This report was written in collaboration with the University of Gävle and the municipality of Ovanåker.

Samverkan Gävleborg 2022 är ett fyraårigt integrationsprojekt som finansieras av Europeiska unionen. Länsstyrelsen Gävleborg är projektägare.  I projektet ingår åtta kommuner i Gävleborg, RF-Sisu och Högskolan i Gävle. I varje medverkande organisation finns en delprojektledare som håller i det lokala arbetet och som rapporterar till Länsstyrelsen.

I denna arbetsrapport studeras processen från det att tredjelandsmedborgare (TLM) kommer till en kommun och till dess personen får arbete eller blir delaktig i olika aktiviteter. Arbetet bygger på data som kommunerna har tillgång till för totalt 37 individer från åtta Gävleborgskommuner. Delprojektledarna har även i en workshop fått reflektera över processen. Dessa reflektioner utgör också en del av rapportens underlag. Sammanställningen visar att TLM behöver folkbokföras, få stöd genom Arbetsförmedlingens etableringsuppdrag, komma in i svenska för invandrare och pröva på arbetslivet. De vanligaste aktiviteterna är SFI följt av någon typ av praktik. Mellan varje aktivitet uppkommer som regel en väntetid. Det är lätt att se på denna väntetid som passiv tid när individen inte deltar i någon organiserad aktivitet. Emellertid kan personen delta i viss verksamhet även om hen väntar på att få ett beslut från Migrationsverket eller annan myndighet. Det kan finnas aktiva väntetider och det går därför inte jämställa väntetid med passiv tid.

Kommunerna har många gånger en viktig roll för att stödja individerna och för att motverka att väntetider blir just passiv tid. Individerna kan behöva såväl praktisk hjälp som kognitivt och emotionellt stöd. 

Rapporten är skriven genom ett samarbete med Högskolan i Gävle och Ovanåkers kommun.

Bokens abstract

Socionomer och socialvetare har en central roll i utvecklingen av välfärdssamhällets viktiga samhällsinstitutioner, och kunskap är en förutsättning för att effektivt navigera och påverka för social förändring, social sammanhållning och för att ge skydd och stöd för utsatta grupper och individer. Fram till nu har det saknats en lärobok som beskriver de senaste decenniernas förändringar i socialförsäkringen och dess konsekvenser. 

Socialförsäkringar för socionomer redogör för de grundläggande principerna för ersättningar och fördelningssystem, och diskuterar hur dessa system upplevs av dem som befinner sig i situationer där behoven är som störst samt hur olika grupper påverkas av regelförändringar och styrning. Röster från fältet, exempelvis legitimerade hälso- och sjukvårdskuratorer, ger insikt i hur regelverket fungerar i relation till människors behov. Boken för fram argument för hur välutformade socialförsäkringar förebygger sociala problem, jämnar ut skillnader mellan grupper och faseri livsloppet samt motverkar social ojämlikhet.

Socialförsäkringar för socionomer vänder sig till socionomstudenter och yrkesverksamma inom socialt arbete i Sverige, och är en viktig resurs för alla som är involverade eller intresserade av hur socialförsäkringar kan och bör fungera i ett modernt välfärdssamhälle. 

Abstract till kapitel

Alla ska med? Om socialförsäkring och försörjning

Sven Trygged

Det finns en lång rad stödformer för att förbättra människors ekonomi när arbetsinkomster saknas eller inte räcker till. Basen i försörjningssystemet är den allmänna socialförsäkringen som i sin tur består av olika delar. Ersättningen från försäkringen ska göra det möjligt att klara sin försörjning även när man inte arbetar. Systemet är till sin konstruktion könsneutralt och lika för alla, men ersättningarna bygger samtidigt på arbetsinkomster där det finns stora skillnader. Vilken ersättningsnivå är rimlig? Hur ska fördelningen av ekonomiska resurser se ut? I kapitlet belyses frågor om försörjning, arbetslinjen, ersättningars utformning och på vilka grunder ersättningar kan ges. 

Att etablera sig i samhället och på arbetsmarknaden är viktigt både ur ett humanitärt och ett samhällsekonomiskt perspektiv, men för migranter med låg utbildningsbakgrund är detta en lång och mödosam process där olika aktörer på arbetsmarknaden har avgörande betydelse. Syftet med denna studie var att undersöka hur dessa aktörer ser på möjligheter till arbetsmarknadsetablering för migranter med låg utbildning och sin egen roll i migranternas strävan att få jobb. Dessa aktörer fungerar som grindvakter eftersom de både kan underlätta och försvåra migranternas möjligheter till arbete. Studien är en del av Samverkan Gävleborg 2022, ett projekt som utvecklar metoder och samverkansformer för att stärka stödet och underlätta arbetsmarknadsetableringen av tredjelandsmedborgare som står långt ifrån arbetsmarknaden.

Totalt genomfördes 19 intervjuer med representanter från Arbetsförmedlingen, kommuner, arbetsgivare samt fristående aktörer inom bemanning, rekrytering och arbetsmarknadsinsatser. Utgångspunkten för intervjuerna var tre fiktiva fall som speglar vanliga utmaningar för migranter med låg utbildningsbakgrund. Även om ett av fallen ansågs stå närmare arbetsmarknaden och ha fler möjliga vägar framåt, bedömdes alla vara i behov av myndigheternas stöd och vägledning för att kunna få jobb. Samtidigt sågs möjligheter till arbete för alla tre, trots svårigheter såsom språk, hälsa och bristande arbetslivserfarenhet. 

Betydelsen av språk och migranternas kön var två centrala teman som framkom i respondenternas reflektioner av fallen. Det ansågs angeläget att migranter behärskar det svenska språket tillräckligt väl, men språkkunskaper sågs inte som den nyckel till arbete som det ibland framställs som. I stället betonade respondenterna anpassning av språkkrav till de arbetsuppgifter som ska utföras och betydelsen av att använda och utveckla språket i praktiska sammanhang, så som via praktik. Avseende kön lyfte respondenterna bland annat att män tenderar att kräva mer stöd samt att det finns en risk att kvinnor och män bedöms olika, vilket kan leda till att de erbjuds olika typer av insatser.

Stöd och insatser för arbetsmarknadsetablering utgår ifrån Arbetsförmedlingens kartläggningar och bedömningar. Arbetet förutsätter också ett gott samarbete och kommunikation mellan Arbetsförmedlingen och de övriga aktörerna, vilket respondenterna såg brister i. Aktörerna betonade vikten av att göra noggranna och relevanta kartläggningar för att kunna rikta stöd och insatser till individer utifrån deras behov och förutsättningar. Vi fann att kategoriseringar är en väsentlig del av kartläggningsprocessen som både kan både öppna upp möjligheter och stänga vägar framåt. Vissa kategoriseringar kan berättiga till fördjupat stöd och fler aktiviteter för att förbereda för mer arbetsnära insatser. Emellertid berättade respondenterna också om svårigheter med att ge adekvat stöd eftersom migranter som står långt ifrån arbetsmarknaden har anvisats till insatser som inte är anpassade till dem.

Sammanfattningsvis visar intervjuerna att stödet till migranter med låg utbildning präglas av både hinder och möjligheter. Flera respondenter ansåg att detta är en bortglömd grupp som samhället inte satsar tillräckligt på. Samtidigt framkom ett stort engagemang för att hjälpa migranterna, och det finns även en rad olika aktiviteter för denna grupp, framför allt inom kommunerna. I likhet med aktörerna i studien och tidigare forskning vill vi betona behovet av individuellt anpassat stöd, ökad flexibilitet avseende krav på språk och utbildning, samt mer kreativa lösningar för att skapa reella möjligheter till arbetsmarknadsetablering för migranter med låg utbildning. 

BACKGROUND: Marketisation trends have introduced new elements in residential care homes, potentially related to the psychosocial work environment and well-being of care workers. OBJECTIVE: This study examines differences in job demands and resources across public, outsourced, and private residential care home providers and their associations with care workers’ burnout, job satisfaction, and turnover intentions. METHODS: Data from 253 care workers across 19 residential care homes in three municipalities were analysed using a cross-sectional design, with a 45.3% response rate. We applied the Job Demands-Resources theory and the Copenhagen psychosocial questionnaire, conducting analyses of variance to assess differences and multiple regressions using Generalised Estimating Equations, accounting for the nested structure of the data. RESULTS: Our findings were mixed, with job demands and resources differing across provider types. Outsourced care workers reported higher emotional demands than public sector ones, while private providers offered greater autonomy and supervisor support than public ones. Outsourced workers rated higher levels of burnout than those in public settings, although this difference was non-significant after adding other factors to the model. Statistically significant differences in burnout levels were observed between municipalities. Private care workers reported higher job satisfaction than public ones. About 60% of respondents sometimes or more frequently considered leaving their jobs. Public care workers reported higher turnover intentions than those working for for-profit providers. CONCLUSIONS: This study contributes to understanding how provider type, job demands, and resources relate to care workers' well-being. Further comparative research could help clarify the impact of municipal differences versus provider types.

Social services are adapting to an increasingly digital environment, with municipalities expectedto engage citizens through digital channels. This study investigates how clients seeking social as-sistance perceive and use digital tools as well as the challenges and opportunities that arise whenimplementing such technologies in line with public service values. The analysis draws on municipaldigitalisation documents and interviews with ten clients across three Swedish municipalities of dif-ferent sizes. Client experiences were interpreted through the framework of aspirational municipalvalue positions — efficiency, professionalism, service and engagement — as well as administrativeburdens, including learning, compliance and psychological costs. The findings show that althoughmunicipalities articulate ambitions across all value positions, service and engagement require moredirect client involvement. Clients reported benefits and difficulties when applying for assistancedigitally. Addressing these challenges requires balancing value positions while mitigating digitalburdens. Key areas for improvement include user-centred tool design, human support integration,streamlining application procedures and client and caseworker participation in system develop-ment. The study also highlights how experiences in one value position may influence others (e.g.efficiency through time savings enhancing service). Overall, the findings elucidate how digitalsocial services can move from policy to practice while promoting participation and empowerment.

Sweden has long pursued activation policies, particularly towards vulnerable groups in the labour market, with the Swedish Public Employment Service (PES) being the main agent of these policies. Recent cutbacks and organisational changes within the PES have significantly altered the support offered, particularly affecting migrants with low education and little work experience. This study investigates how these migrants experience encounters with the PES after the initial establishment period. A total of 23 refugees, mostly women, participated in semi-structured interviews that were analysed thematically. The interviewees struggled with job applications and requested personal encounters with the PES’s caseworkers, which was often denied. Classification played a role in relation to support from the PES; for example, it seemed that activities offered were based on gendered classifications, limiting some of the women. Furthermore, despite the activation policies, we discerned a risk of becoming inactive, especially because some interviewees believed that they should wait to be contacted by the PES to be offered a job or job-related activity. This calls for a different approach by the PES with more flexibility, practical support and opportunities for in-person meetings.