I denna studie undersöks hur undervisningen om religion och vetenskap i

religionskunskap 1 på gymnasiet kan vara konstruerad i klassrumspraktiken, det vill säga

vad som presenteras angående förhållandet mellan religion och vetenskap, samt vad som

sker i interaktionen mellan läraren och eleverna. Studien bygger på observationer av en

klass och deras lärare under momentet religion och vetenskap. Observationerna har

därefter analyserats med hjälp av diskursanalys. Resultatet visar två diskurser, vilka jag

kallar för en sekularistisk rationell diskurs, samt en källkritisk diskurs. I den sekularistiskt

rationella diskursen framgick det att relationen mellan religion och vetenskap

presenterades på ett relativistiskt vis. Den relativistiska undervisningen triggade ett

rationalistiskt tankesätt, vilket grundade sig i en sekularistisk syn på religion. Detta

resulterade i att religionen framstod i underläge i förhållande till vetenskapen, vilket

orsakade att religiösa livsåskådningar beskrevs utifrån ett ”dom”, medan sekulariserade

beskrevs utifrån ”man”. I den källkritiska diskursen betonades kritiskt tänkande och

källkritik, trots detta var den sekularistiskt rationella diskursen dominerande i

klassrumspraktiken. Vidare visar resultatet att den sekularistiskt rationella diskursen kan

undvikas om förhållandet mellan religion och vetenskap sätts i en historisk kontext, samt

om undervisningen anpassas efter de kontextuella villkoren i klassen, vilket i detta fall

var att eleverna hade en sekularistisk syn på religion. En annan lösning är att presentera

olika perspektiv på kunskap, som till exempel ontologiska och epistemologiska ansatser,

vilka följaktligen kan utmana elevernas syn på religion respektive vetenskap.