Föremålet för denna uppsats är det fornsvenska verket Tungulus, sådant det föreligger i hand­skriften Cod. Holm. D 4a, daterad till 1457. Dess troliga tillkomstplats är Strängnäs.

Vid tiden för denna handskrifts tillblivelse var det fornsvenska fyrkasussystemet i upplös­ning. Uppsatsen beskriver i vilken grad och hur kasussystemet används i Tungulus och jämför resul­tatet med vad forskningen säger om systemets status vid 1400-talets mitt.

Analysen visar att texten bär tydligt vittnesbörd om bortfallsprocessen – att skrivaren var en del av den språkgemenskap som var på väg att lämna kasusbruket. Dock finns en viss konser­va­tiv tendens; delar av kasussystemet är alltjämt i bruk, om än vacklande, och enstaka exempel kan uppfat­tas som arkaiserande. Det vacklande bruket omfat­tar bl.a. maskulina nomina­tiv­än­delsen -er (eeldher, swarter), bestämda feminina ackusa­tiv­ändelsen -a (siälinä) och adjektivens ackusativ­än­del­se -an (diupan). Utjäm­ningen mellan nominativ och ackusativ är långt fram­skriden men inte undan­tags­lös; här finns flera exempel på former som inte skulle komma att överleva kasusbortfallet.