I den här uppsatsen analyseras Ibn Fadlans beskrivning av rûs hövdingabegravning. Till skillnad från tidigare dekontextuell forskning sätts fokus på det kontextuella. Begravningen beskrivs som en livskris där olika maktförhållanden uppstår. Olika sociala relationer inom gruppen lyfts fram.

Ibn Fadlan beskriver hur gods och föremål strukturerades och förbrukades i och runt gravhögen. De kan liknas vid rituella objekt och kan knytas till rûs vardagliga sedvänjor och deras ekonomiska förhållanden. Både den döde hövdingen och den utvalda slavinnan får ta del av dessa objekt. De blev delaktiga i ett symboliskt kapital.

Rûs utförde rituellt dödande under begravningen. Under den typen av handlingar verkar traditionen motiverande och legitimerande.

Rûs hade en föreställning om paradiset som kan stämma överens med fornskandinaviska förhållanden. Man genomförde likvård och kremering av kroppar som visar på själsliga föreställningar intimt förknippade med de eskatologiska föreställningarna.

För gruppen blir begravningen en kris då samhället måste genomgå förändring. Det gällde att kapa banden till den döde och samtidigt tillfredställa honom. Man knöt nya band med omgivningen. Man försökte därför skapa rituella uttryck för gemenskap både med den döde och med varandra. Slavinnan och hövdingen genomgick olika rites de passage och förändrade respektive förstärkte sina positioner.