Denna uppsats undersöker tre lärares syn på andraspråkselevers språkkunskaper och hur ämneskunskapen ger elever förutsättning till att klara studierna på Vård- och omsorgsprogrammet. Uppsatsen undersöker även hur sex andraspråkselever på Vård- och omsorgsprogrammet ser på sina möjligheter att klara studierna utifrån de språkkunskaper som de har. Den teoretiska basen är den sociokulturella teorin med fokus på den närmaste utvecklingszonen men även hur andraspråksinlärning sker utifrån det sociokulturella sammanhanget. Studien har genomförts genom semistrukturerade intervjuer med lärarna och en enkät med eleverna. Svaren transkriberades och bearbetades genom en tematisk innehållsanalys. Resultatet lyfter fram att lärarna arbetar aktivt för att hjälpa eleverna att utveckla sitt språk och få en större förståelse för ämnen som ingår i utbildningen. Detta sker främst genom feedback och kontrollfrågor. Men även diskussioner är en viktig del av lektionerna. Elevernas ämneslitteracitet utvecklas och de berättar att genom lektioner och den arbetsförlagda praktiken får de även en större förståelse för begreppen och en förbättrad kommunikation. En viktig slutsats i studien är tidsaspekten. Eleverna vill ha både mer lektioner och längre tid för att kunna utveckla kunskapen. Ämneslitteraciteten, språksocialisering och att lägga undervisningen på rätt nivå är viktiga delar i utvecklingen av kunskapen hos eleverna. Lärarna ser begreppsutvecklingen som något som sker över tid och eleverna får under den arbetsplatsförlagda praktiken en större säkerhet i språkanvändningen. En snabbare utbildning gynna inte inlärningen och en komvuxutbildning är inte en lösning för att få ut människor i arbete. Det viktiga är att elever som läser på Komvux får den ämneskunskap som yrket kräver och att denna under utbildningen kopplas till praktik och teori och befästs genom användning.