Bakgrund: Psykisk ohälsa är en bakomliggande faktor till självskadebeteende, det kan exempelvis handla om depression, ångesttillstånd och posttraumatiskt stressyndrom. Personer som lever med psykisk ohälsa och självskadeproblematik lever med ett ständigt lidande där självskadan är en copingstrategi och överlevnadsmekanism. Förekomst av stigmatisering av självskadebeteende från omgivning och vårdpersonal kan orsaka att personen undviker att söka vård vilket kan resultera i ett försämrat mående. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva sjuksköterskors upplevelse av att bemöta patienter med självskadebeteende inom somatisk akutsjukvård. Metod: En deskriptiv litteraturstudie med tematisk analys baserad på 11 vetenskapliga originalstudier med kvantitativ eller kvalitativ ansats. Huvudresultat: Resultatet tyder på att sjuksköterskors inre resurser, såsom attityd och kompetens, hade betydelse för upplevelsen av att bemöta patienter med självskadebeteende. Sjuksköterskorna eftersträvade att bemöta alla patienter likvärdigt och respektfullt, dock sågs en frustration och kunskapsbrist bland sjuksköterskorna som kunde påverka bemötandet negativt. Likväl hade yttre aspekter betydelse för hur sjuksköterskan upplevde bemötandet mot denna patientgrupp. Sjuksköterskorna upplevde att akutmottagningen inte var anpassad till patienter som sökte vård för en självskada samt att tidsbristen försvårade upprättandet av en god vårdrelation vilket påverkade sjuksköterskans bemötande negativt mot dessa patienter. Slutsats: Sjuksköterskor verksamma inom somatisk akutsjukvård upplever svårigheter i bemötande med patienter med självskadebeteende till följd av såväl den egna attityden, kompetens, vårdmiljön som bristen på tid. Sammanfattningsvis anses sjuksköterskorna vara i behov av mer psykiatrisk utbildning, en mer anpassad vårdmiljö och stöd från mer erfarna kollegor för att uppleva positiva känslor i bemötandet mot patienter som söker somatisk akutsjukvård efter en självskada.

Background: Mental illness is an underlying factor in self-injurious behavior, for example states of depression, anxiety and post-traumatic stress disorder. People who live with mental illness and self-harm issues live with constant suffering where self-harm is a coping strategy and survival mechanism. Occurrence of stigmatization of self-injurious behavior from the environment and health care professionals can cause the person to avoid seeking care, which can result in a worsening of well-being. Aim: To describe how nurses experience their attitudes when approaching patients with self-injurious behavior in emergency care. Method: This review study used a thematic analysis with a descriptive design based on 11 qualitative and quantitative studies. Result: The results indicate that nurses’ internal resources, such as attitude and competence, were important for the experience of dealing with patients suffering from self-injurious behavior. The nurses strove to treat all patients equally and respectfully; however, a frustration and lack of knowledge was seen among the nurses which could affect their attitudes negatively. Nevertheless, external aspects were important for how the nurses experienced the treatment of this patient group. The nurses felt that the emergency department was not adapted to patients who sought care for a self-injury and that lack of time made it difficult to establish a good care relationship, which negatively affected the nurse’s treatment of these patients. Conclusion: Emergency care nurses’ experience difficulties in how they approach patients with self-injurious behavior as a result of their own attitude, competence, the care environment as well as the lack of time. In summary, nurses are therefore in need of extended psychiatric training, a more adapted care environment and support from more experienced colleagues in order to develop positive emotions in the treatment of patients who seek somatic emergency medical care after a self-injury.