Syftet med denna studie är att bidra med kunskap om fritidslärarnas perspektiv på programmeringens roll i fritidshemmet samt vilka möjligheter och hinder de upplever i sitt arbete med att iscensätta programmering som en del av elevernas utveckling och lärande. Studien utgår från läroplansteori och använder en kvalitativ forskningsansats. Semistrukturerade intervjuer har utförts med åtta legitimerade lärare i fritidshem. Insamlade empiriska data har analyserats med hjälp av tematisk analys.

Studien visar att det saknas en enhetlig definition av programmering ur fritidslärares perspektiv. Avsaknaden av ett gemensamt yrkesspråk och stort tolkningsutrymme i läroplanstexterna leder till stora variationer i hur programmering tolkas och genomförs i fritidshemmet. Detta pekar på behovet av att utveckla en mer enhetlig begreppsram. Lärare i fritidshem strävar efter att programmeringsaktiviteter ska ha ett tydligt pedagogiskt syfte kopplat till läroplanens mål. Programmering i fritidshemmet tycks spela en viktig roll för att utveckla olika aspekter av elevernas lärande och färdigheter. Arbetet med programmering påverkas av en komplex samverkan mellan individuella, kollegiala, strukturella, organisatoriska och externa faktorer. Diskussionen om behovet av att modernisera lärarutbildningarna kvarstår och fortbildningar beskrivs ofta som ytliga. För att öka lärares digitala kompetens behövs mer praktiskt relevanta insatser. Studiens resultat ligger även i linje med diskursen om att det ofta är eldsjälar som tar det huvudsakliga ansvaret för undervisning i programmering; samt att pojkar är mer intresserade av att programmera och koda, medan flickor i större utsträckning engagerar sig i de kreativa aspekterna av programmering. Det belyser vikten av fritidshemmets uppdrag att aktivt främja jämställdhet genom att erbjuda alla elever lika möjligheter att utforska och utveckla intressen inom teknik och programmering.