Bedömningen av barn i behov av särskilt stöd sker enligt tidigare forskning genom kategoriseringsprocesser där barnets identitet socialt konstrueras i relation till identifierade svårigheter. Hur dessa kategoriseringsprocesser ser ut skiljer sig dock mellan förskollärare. Styrdokumentens riktlinjer har dessutom visats vaga och ger begränsad vägledning i bedömningarna. I ljuset av detta syftar denna studie på att undersöka hur barn i behov av särskilt stöd konstrueras i förskollärares berättelser om sina erfarenheter av bedömningspraktiker. Studien har utförts med en narrativ ansats och data har samlats in genom semistrukturerade digitala intervjuer och telefonintervjuer med förskollärare. Ur data har små berättelser lyfts fram och analyserats genom positioneringsanalys för att synliggöra den identitetskonstruktion av barn som sker i förskollärarnas tal. Studiens resultat visar att barn i behov av särskilt stöd huvudsakligen konstrueras utifrån tre kategorier: det avvikande barnet, det utåtagerande barnet och det okontaktbara barnet. Resultatet visar också att professionella dilemman kopplade till samarbetet med vårdnadshavare, organisatoriska förutsättningar och bedömningar påverkar identitetskonstruktionen. Ur dessa resultat dras slutsatsen att barns identiteter främst konstrueras i relation till avvikelser i deras utveckling eller beteenden, avvikelser som i många fall anses vara inneboende i barnet. Slutsatsen visar även att det råder en oenighet mellan förskollärare angående vilka barn som ska anses kunna vara i behov av särskilt stöd och mellan förskollärares arbete i praktiken och läroplanens riktlinjer.