Högläsning som aktivitet i förskolan har enligt tidigare forskning visat sig vara avgörande för barns senare läs och skrivutveckling. Sambandet mellan förskollärarnas pedagogiska planering och genomförande har betydelse för hurvida barn ges möjlighet att utveckla språket genom interaktion och samspel. Föreliggande studie fokuserar på förskollärarnas subjektiva erfarenheter av högläsning som språkfrämjande aktivitet, vilket synliggörs ur ett fenomenologiskt perspektiv. Genom semistrukturerade intervjuer undersöktes sex förskollärares egna erfarenheter av fenomenet högläsning som språkfrämjande aktivitet i förskolan samt hur de själva tillämpar högläsning i sin yrkesroll. Resultatet presenteras i tre teman; Högläsningens mångfaceterade möjligheter för barns språkutveckling, Högläsning som inkludering och Förskollärarnas sätt att väcka barns intresse för högläsning. Resultatet visar att högläsning används för att utveckla barns ordförråd, fantasi och föreställningsförmåga samt ordförståelse. Vidare framkommer olika arbetssätt som förskollärarna använder för att säkerställa att alla barn får ta del av högläsning på ett lustfyllt sätt. Trots att synen på högläsningens betydelse och när i processen den tillägnade språkkompetensen yttrar sig varierar hos förskollärarna, framkommer en tydlig medvetenhet om korrelationen mellan högläsning och språkutveckling hos barn.