Arbetets syfte var att undersöka vilka strategier förskollärare använder för att stödja barn med neuropsykiatriska svårigheter (NPS). För att undersöka detta har en kvalitativ forskningsansats tillämpats där datainsamlingen gjordes genom semistrukturerade intervjuer med sju verksamma förskollärare. Materialet har bearbetats genom en tematisk analys för att identifiera mönster och samband vilket resulterade i fem teman. Dessa teman analyserades sedan utifrån arbetets teoretiska utgångspunkt i det relationella och kategoriska perspektivet samt dilemmaperspektivet. Resultatet synliggör att förskollärare använder olika pedagogiska strategier för att stödja barn med NPS. Den fysiska miljön anpassades för att skapa tydlighet, struktur och förutsägbarhet. Verksamheten och undervisningen anpassades till stor del efter barn med NPS då dessa anpassningar ansågs gynna hela barngruppen. Resultatet framhåller att förskollärare anpassade kommunikationen och sitt förhållningssätt för att möta barns behov, där olika kommunikationsverktyg användes för att tydliggöra kommunikationen. En ytterligare strategi i arbetet med barn med NPS är att förskolläraren tillämpar ett närvarande arbetssätt för att arbeta förebyggande, stödja utmanande situationer och stärka relationer. Däremot skapade bristen på tid och resurser ett dilemma hos förskollärarna i att tillgodose både individens och gruppens behov. Slutligen framhåller resultatet att förskollärarna upplevde sig ha tillräcklig kunskap för att arbeta med barn med NPS i förskolans verksamhet, samtidigt som de ansåg att man aldrig är fullärd. En slutsats av arbetet är att det krävs flera perspektiv på specialpedagogik för att utforma verksamheten och det individuella stödet för barn med NPS.