Aim: To examine hospital nursing staff's working conditions in relation to infection prevention behaviours.

Methods: Data were collected through observations, interviews, and questionnaires. The participants were nursing staff and managers at surgical and orthopaedic hospital units.

Results: Nursing staff reported high self-efficacy in infection prevention behaviours, yet observational data revealed frequent lapses regardless of observed or perceived working conditions. Lapses were more frequent during interrupted tasks and when staff worked together, highlighting the influence of momentary situational factors. Lower work-related stress, greater access to structural empowerment, and stronger work engagement were found to have low but definite associations with higher levels of self-efficacy. Qualitative findings based on nursing staff perspectives showed that environmental design, workload, interruptions, knowledge, team dynamics, and leadership influenced infection prevention behaviours. Managers acknowledged these challenges and described strategies such as strengthening a supportive culture, adjusting staffing levels, and tailoring information. At the same time, they emphasised individual responsibility among staff.

Conclusions: Favourable working conditions, such as adequate staffing and access to hygiene materials, do not automatically ensure safe infection prevention work. This thesis shows that situational and emergent factors can challenge behaviours. That infection prevention lapses were more common when nursing staff worked together is a novel contribution to the field. To strengthen infection prevention, strategies must move beyond routines and address how behaviours develop in relation to clinical contexts. The findings offer important insights for healthcare staff, clinical educators, quality developers, and managers, and can inform future interventions and quality improvement work, an area of societal relevance.

Syfte: Att undersöka omvårdnadspersonals arbetsförhållanden i relation till infektionsförebyggande beteenden.

Metod: Data samlades in genom observationer, intervjuer och enkäter. Deltagarna var omvårdnadspersonal och chefer vid kirurgiska och ortopediska vårdavdelningar.

Resultat: Omvårdnadspersonalen skattade hög tilltro till sin egen förmåga att arbeta infektionsförebyggande, men observationsdata visade på återkommande brister, oberoende av upplevda och observerade arbetsförhållanden. Brister inträffade oftare när omvårdnadspersonalen blev avbrutna i sina arbetsuppgifter eller arbetade tillsammans, vilket antyder att situationsbundna och oförutsedda faktorer var av betydelse. Lägre arbetsrelaterad stress, högre tillgång till strukturella förutsättningar och högre arbetsengagemang hade låga men definitiva samband med högre grad av självskattad förmåga. De kvalitativa resultaten visade att faktorer som miljöns utformning, arbetsbelastning, avbrott, kunskap, teamdynamik och ledarskap hade betydelse för hur infektionsförebyggande arbete utfördes i praktiken. Cheferna bekräftade dessa utmaningar och beskrev strategier som att stärka en god säkerhetskultur, justera bemanningen och anpassa information, samtidigt som de även betonade det individuella ansvaret hos personalen.

Slutsatser: Gynnsamma arbetsförhållanden, såsom tillräcklig bemanning och tillgång till material, garanterar inte ett säkert infektionsförebyggande arbete. Avhandlingen visar att oförutsedda situationer kan vara utmanande för omvårdnadspersonalen. Att brister var vanligare när personal arbetade tillsammans är ett nytt forskningsbidrag från denna avhandling. För att stärka infektionsförebyggande arbete behöver det förebyggande arbetet gå bortom rutiner och fokusera på hur beteenden formas av den kliniska kontexten. Resultaten kan vara värdefulla för såväl vårdpersonal, utbildare, kvalitetsutvecklare och chefer, och kan användas i utformning av framtida interventioner och utvecklingsarbeten som främjar säkra beteenden, vilket är av samhällelig relevans.