Denna studie syftar till att undersöka hur lärare uppfattar och integrerar kritisk litteracitet i undervisningen genom högläsning. Studien kombinerar ett sociokulturellt perspektiv på lärande med ett kritiskt perspektiv på litteracitet. Denna kombination möjliggör för den här studien att undersöka hur lärare använder sig av högläsning i undervisning som ett redskap för att stötta eleverna att läsa, se och agera i världen och göra dem medvetna om språkets roll i detta. Fyra kritiska dimensioner används som ett teoretiskt ramverk för kritisk litteracitet. Dessa är makt, mångfald, tillgång och att utforma/omforma. Undersökningen är kvalitativ och data har samlats in genom semistrukturerade intervjuer med fem behöriga lärare för årskurs 1–3. Empirin har sedan analyserats genom en tematisk analys och jämförts med tidigare forskning inom ämnet högläsning. Resultatet i studien visar att kritisk litteracitet inte är ett självklart begrepp för lärarna i studien. Slutsatsen i studien är att högläsning för att främja kritisk litteracitet har utvecklingspotential men inte prioriteras eller utnyttjas fullt ut av lärare på grund av didaktiska, strukturella och elevrelaterade utmaningar.