Syftet med denna uppsats är att klargöra när bulvanregeln i 4 § tredje stycket kupongskattelagen blir tillämplig, samt huruvida regeln utgör ett effektivt och rättssäkert skydd mot skatteflykt eller om den behöver reformeras. Analysen fokuserar på två frågeställningar: när tillämpas bulvanregeln och vilka faktorer begränsar dess tillämpning samt i vilken mån regeln bör reformeras för att säkerställa en effektiv och säker rättstillämpning. För att besvara dessa frågor används en kombinerad rättsdogmatisk och EU-rättslig metod. Den rättsdogmatiska metoden möjliggör en systematisk analys av lagtext, förarbeten, rättspraxis och doktrin medan den EU rättsliga metoden används för att bedöma hur nationell rätt förhåller sig till unionsrättsliga krav.Uppsatsen visar att bulvanregeln omfattas av svårtolkade rekvisit, höga beviskrav och brist på prejudicerande rättspraxis vilket i flera fall har lett till att mål inte prövas i sak. Detta skapar rättsosäkerhet för både myndigheter och skattskyldiga, samt försvårar möjligheten att motverka skatteflykt. Samtidigt visar rättspraxis att regelns räckvidd är begränsad, särskilt vid civilrättsliga upplägg eller vid brist på dokumentation gällande verklig kontroll och huvudsakligt syfte. Avslutningsvis konstateras det att bulvanregeln inte uppfyller sitt syfte i sin nuvarandeform. För att öka regelns effektivitet och förutsebarhet föreslås tydligare rekvisit, ett visst informationskrav för utdelningsmottagare samt bättre vägledning från lagstiftaren. Ett utökat internationellt informationsutbyte lyfts även som ett nödvändigt komplement för att regeln ska kunna tillämpas. Uppsatsen argumenterar därmed för att en reform av bulvanregeln är nödvändig för att säkerställa ett rättssäkert och effektivt skydd mot skatteflykt.