Denna studie har genomförts i syfte att öka kunskapen om Operation Beta - en polisiär insats som syftar till att förebygga grovt och dödligt våld i nära relation genom att kartlägga högriskindivider. Studien använder en tematisk analys av semistrukturerade intervjuer med yrkesverksamma inom Polismyndigheten, kvinnojourer samt socialtjänsten. Syftet har varit att undersöka vilka åtgärder som riktas mot dessa högriskaktörer samt huruvida dessa åtgärder baseras på vetenskaplig evidens.

Resultaten visar att Operation Beta har medfört en fokusförflyttning från brottsoffer till gärningsperson. De huvudsakliga åtgärderna består av sociala brottsförebyggande insatser, även om situationella åtgärder också tillämpas i viss utsträckning. Samverkan mellan Polismyndigheten och andra relevanta aktörer förefaller ha förbättrats sedan operationens införande, men präglas fortfarande av utmaningar. Vidare indikerar studiens resultat att vissa av de polisiära åtgärder som används inom Operation Beta saknar tillräckligt vetenskapligt stöd för att kunna klassificeras som evidensbaserade. Dessutom framkommer en bild av bristande kunskap om riskfaktorer hos högriskaktörer.

This study aims to contribute to the understanding of Operation Beta, a police initiative designed to prevent severe and lethal violence in intimate relationships by identifying and targeting high-risk individuals. Using thematic analysis of semi-structured interviews with law enforcement personnel, women’s shelter staff, and a social worker, the study explores the operational strategies employed by the police and assesses the extent to which these strategies are evidence-based.

The findings indicate a shift in focus from victims to perpetrators. The primary measures applied are social crime prevention efforts, although situational interventions are also utilized to some extent. Furthermore, inter-agency collaboration between the police and other agencies appears to have improved, though challenges remain. However, the study suggests that several of the methods currently employed by the police lack sufficient empirical support to be considered evidence-based. Additionally, the police’s understanding of risk factors associated with high-risk individuals appears limited.