Sammanfattning

Bakgrund: Forskning visar många fördelar fysisk aktivitet har på äldres personers hälsa och välbefinnande, men fysisk inaktivitet är utbrett bland äldre personer på särskilt boende. Sjuksköterskor har en nyckelroll i att främja och upprätthålla hälsa hos äldre personer, men fysisk aktivitet prioriteras inte alltid.

Syfte: Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av fysisk aktivering för äldre personer på särskilda boenden.

Metod: Studien hade en beskrivande design med kvalitativ ansats. Tio intervjuer med sjuksköterskor på åtta särskilda boenden genomfördes. Genom manifest innehållsanalys framkom sju subkategorier och tre kategorier.

Huvudresultat: Resultatet visade att tidsbrist och kompetensbrist försvårar arbetet med fysisk aktivering av äldre personer på särskilt boende och sjuksköterskor beskrev att stillasittande och inaktivitet är utbrett, men variationen är stor. Insatser från teamets medlemmar, liksom tillgång till en öppen och tillåtande utemiljö, beskrevs som viktiga för att öka den fysiska aktivitetsnivån. Sjuksköterskans roll för fysisk aktivering beskrevs främst innefatta handledning av omvårdnadspersonal samt aktivering i omvårdnadssituationer. 

Slutsats: Denna studie visar att tids- och kompetensbrist är hinder för fysisk aktivering, vilket i slutändan kan öka komplikationer relaterat till inaktivitet för äldre personer på särskilt boende. Flertalet åtgärder för att främja fysisk aktivering förslås; en säker inbjudande utemiljö, ökad kompetens och kontinuitet, schemalagda aktiviteter, ett rehabiliterande förhållningssätt samt ett fungerande samarbete i team. Sjuksköterskan ska arbeta evidensbaserat och fysisk aktivitet har starkt vetenskapligt stöd men individuella, organisatoriska och strukturella faktorer kan motverka. Därför behöver fysisk aktivering värderas högre och prioriteras, hela vägen från patient och teamet runt denna, till chefer, politiker och myndigheter.

Nyckelord: fysisk aktivering, sjuksköterska, särskilt boende, äldre personer