Detta examensarbete har som syfte att undersöka hur fritidslärare förhåller sig till utomhusundervisning samt hur de arbetar med utomhusundervisning för att främja elevers lärande. Denna studie utgår från ett sociokulturellt perspektiv på lärande, där själva samspelet och interaktionen ses som en central del av elevernas utveckling. Det 

empiriska materialet har samlats in genom semistrukturerade intervjuer med sju stycken verksamma fritidslärare och sedan har dessa analyserats tematiskt.  

Resultatet visar på att utomhuspedagogik i fritidshemmen ofta sker spontant, men att det även kan vara planerat. Arbetssättet påverkas av elevernas olika behov, intressen och dagsform, även sånt som väder kan påverka hur de arbetar med utomhuspedagogik. Bland de olika hinder som har identifierats i denna studie så finns det brist på planeringstid, personalbrist samt att det är en begränsad tillgång till material. Samtidigt så framhålls det även hur olika utomhusmiljöer kan möjliggöra olika läranden, samt även en social utveckling och ett välbefinnande hos eleverna. 

Slutsatsen av denna studie är att utomhuspedagogik i fritidshem har en didaktisk potential speciellt när undervisningen kan knytas an till elevernas erfarenheter samt även den plats där själva lärandet sker. 

Studien bidrar med ny kunskap om hur utomhuspedagogik används och uppfattas i fritidshemmets kontext. Arbetet kompletterar även tidigare forskning genom att synliggöra fritidshemmets didaktiska möjligheter och begränsningar, som kan ge vägledning för fritidslärare i hur utomhusmiljön kan användas som ett verktyg för att stärka elevers lärande och gemenskap.