Det här är en jungiansk filmstudie med fokus på synkronicitet i handlingen från början till slutet. Hur manusförfattarna skildrar en människas försök att glömma och förneka delar av sin historia till att via omständigheter hon inte själv kan råda över, bland annat tack vare ett intensivt inflöde av omedvetet material som manifesteras via synkronistiska skeenden, slutligen kan förlösas och gå vidare i livet igen. En slags mild chockterapi som upprepas till dess att huvudpersonen ger upp sin ensidiga hållning och börjar tro på livet igen.

Jag kommer också att komma in på något som jag här kallar länkade händelser eller objekt.