Denna uppsats handlar, som rubriken antyder, om musikens betydelse för den individuationsprocess som Carl Gustav Jung förespråkat. Ansatsen är helt och hållet kvalitativ och författaren har också, genom att använda sig själv i processen, försökt att ytterligare tydliggöra känslomässiga processer som har med musik att göra.

I syftet med uppsatsen finns en önskan att klargöra vad Jung egentligen menade med individuationsprocessen och en ambition att via det jungianska tänkandet finna godtagbara förklaringar till musikterapeutiska fenomen.

Författaren använder också delar av sin egen livshistoria för att servera ett skelett att hänga upp individuationsprocessen på. Om detta är ett fruktbart grepp överlåts åt läsaren att avgöra men avsikten har varit att slippa föreställa sig vad andra människor tänker och känner och servera sina slutsatser genom en andrahandsupplevelser.

Som en röd tråd genom uppsatsen löper också en strävan att på ett godtagbart sätt presentera musikens existentiella kvaliteter och i enlighet med detta också servera godtagbara beskrivningar av musikens förhållande till arketyperna.