I svensk förskola fotograferar pedagoger både ofta och mycket samtidigt som barnen själva sällan får tillgång till kameror. Pedagoger riktar kamerornas dokumenterande blick mot människor och händelser och i fokus finns barnens utveckling och deras lärande. Utgångspunkten för dokumentationen är ofta de mål som är framskrivna i förskolans läroplan (Skolverket 2010).

Men vad händer om barnen själva får tillgång till kamerorna?

Vad händer när kamerorna får tillgång till barnen?

Genom att lyfta pågående resultat från mitt avhandlingsarbete om treåringar och fotografi där barn erbjuds handgriplig tillgång till digitalkameror kommer jag i min presentation att synliggöra ett antal av barnen-kamerornas fotografiska strategier, detta inom ramen för förskolans verksamhet. Genom att som i avhandlingen ingå i ett posthumanistiskt teoretiskt landskap, med särskild utgångspunkt hos Karen Barad (2003, 2007), och genom detta synliggöra sam-handlingar mellan barn och kameror erbjuds en förändrad förståelse av fotografi i förskolan. Barnen och kamerorna gör sig begripliga för varandra på en mängd olika sätt. Tillsammans gör de estetiska val och estetiska ställningstaganden som syns i fotografisk handling och i färdiga fotografier. Men barnen och kamerorna utmanar också makten i den vuxnes blick. Genom att lyfta sam-handlingar mellan barnen, förskolan och kamerorna, som synliggjorts genom agentiska snitt i de pågående relationerna, är intentionen i presentationen att särskilt lyfta några estetiska aspekter av intra-aktiviteten mellan barnen, kamerorna, förskolan och fotograferandet. De empiriska material som kommer att diskuteras och synliggöras kan betraktas som undersökande och instabilt, mitt i ett pågående avhandlingsarbete.